Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De allra egentligaste ortnamnen, naturnamnen, ha också
oftast kontiguitetsassociation att tacka för sin uppkomst1. Inemot
halfva antalet af begripliga namn på sjöar och tjärnar, åar och
bäckar, mossar och kärr samt berg, som jag för ändamålet
genomgått, ha utgjorts af komposita, hvilkas senare led varit ett
appellativ, angifvande arten af lokalitet, och hvilkas förra led
varit namn (individ- eller ortnamn) på någonting i närheten
befintligt, t. ex. Rämssjön (nu det vanligaste namnet på Näsrnmen),
Hytt-tjärnen: Sågälfven, Svartstensbäcken (rinner ut vid ett ställe
kalladt Svarta stcnen)\ Kamptjärnsmossen, Tallåskärret;
Milsjober-get, Kroktjärns ktillc.
En afsevärd mängd kompositanamn äro bildade så, att
deras första led är ett apellativ eller nomen proprium, som på ett
eller annat sätt är förknippadt med en för platsen minnesvärd
tilldragelse. Sålunda har jag bestämd uppgift om åtminstone en
af de många tjärnar, som heta Kotjärnen, att en ko förgåtts i
densamma och att den däraf fått sitt namn, en bäck kallas
Västgötbäcken, emedan cn västgötaknalle blifvit mördad invid den,
och det är väl ganska sannolikt, att en ko trampat af sig en klöf
i Koklöfmossen, att någon tappat sin djupt saknade yxa i
Yx-tjärncn, och att någon Bogislav slagit ihjäl sig i eller bott intill
*Bogislavbacken (faktisk dialektform: Boslabacken). Samma
synpunkt, ehuru ej alldeles samma formgifning, möter i
Märrspräng-backcn och i det fasansfulla namnet Hälvetet på en skogstrakt i
Gåsborn, där vallpojkar brukade elda dag och natt i en stor håla.
1 Likhetsassociation råder endast i mycket ringa utsträckning, och detta
af helt naturliga skäl: det är en sällsynt slump, om en lokalitet liknar någonting
annat. Ett säkert exempel är väl emellertid Hobcrgsgubbcn på Gottland, likaså
namnet Oppehufvudet på en bergudde i Vänern, hvilken uddes mark tillhör den
gård i hemmanet Gräm, som brukar kallas Där oppe. Typen är kanske inskränkt
till endast namn på sådana egendomliga formationer som de af de bägge citerade
namnen benämnda.
Vid första påseendet tyekes ett sådant namn som det halffinska A’opakullcn
(Rämens socken, Värmland) höra hit: det äges af en bergkulle, hvars högsta topps
konturer möjligen kunna föra ens tanke på hjässan af en kuliig ko {=’A\.\nnuppo).
Men berget ligger intill Nopantosscn, och det synes mig vida sannolikare, att vi i
det namnet ha att söka förklaringen: en finsk nybyggare har väl i den förrädiska
mossen förlorat sin fjällko (se om denna namnbildningsprincip nedan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
