Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAttL DEN TOLFTE 1697 —1701.
deras intressen. Bägge do stridande parterna ville väl nu i början formå
konung Karl till fred för att därefter livar för sig vinna hans bistånd;
men när det franska sändebudet säg konungens motvilja mot de anbud,
som Frankrike därutinnan framstälde, uppfattade han den som en benä
genhet att lyssna till sjömakternas motsatta anbud. Han fick nu i stället
befallning att sä mycket som möjligt motverka freden, för att genom fort
satta strider sysselsätta en krigsherre, hvilken såsom Englands bundsför
vandt kunde blifva farlig. Samma spel dref äfven den franska diplomatien
vid konung Augusts hof. Och sä fans det snart knapt någon annan allvarlig
tillskyndare till freden än den svenska rådskammaren ; men hvad betydde
den? Oxenstjerna och Piper voro väl redan nu ense i trägna föreställnin
gar om nödvändigheten af att sluta fred med Polen först och om möjligt
äfven med czaren, och hela rådet förenade sig i dessa böner under anfö
rande af så talande som att statsverkets årliga brist redan uppgått
till 8 millioner af 13, att genom inländska lån endast en half million
kunnat erhållas, att skatterna ej längre kunde höjas, att i stora provinser
all rörelse afstannat, och att inga hjälpkällor syntes för handen. På dessa
framställningar hade konung Karl ej annat svar än påbud om en ny kon
tribution, nya förpantningar och lån; och när svar skulle gifvas till Holland
och England, som gjort föreställningar om vådan af det nordiska krigets
fortsättning, fick svaret, redan i detta skede af kriget, denna alldeles hopp
lösa lydelse: »den franske gesandten har en och annan gång gifvit oss
vid handen, att konungen i Polen vore benägen till fred under fransk
bemedling. Men Vi hafva ej velat lyssna därtill, emedan den som en
gäng oss så skamligen bedragit, icke kan finna hos oss någon tro an
seende vi hans ord för trolösa, syftande på arghet och bedrägeri, och det
skulle lända vår gloire till blåme, om vi någonsin ingå skulle med någon,
som sig så malhonnete prostituerat, den ringaste afhandling eller traktat».
Ungefär samma besked fick en månad senare, d. 24 april, kanslikollegium,
som anmälde ett anbud af Brandenburg om fredsmedling, och därmed
var ju i själfva verket, redan långt före den s. k. afsättningsfäjden, dess
oryggliga grundsats uttalad. Makterna kunde härvid ingenting göra, råd
och embetsmän icke häller; konung Karl hade stält sig alldeles utom den
europeiska diplomatiens och det öfriga europeiska statsförbundets fordrin
gar och intressen, likasom utom sitt eget rikes, och vandrade ensam sin
väg obekymrad om alt utom sin egen »gloire» och de malhonnetes straff.
Hittills har man ansett, att denna hans sinnesriktning egentligen fram-
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
