Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMAS KRISTNA KATAKOMBER.
stenbrotten och de gångar, som gräfts för att upptaga pozzolana,
den röda jordart hvilken gifver det romerska murbruket dess egen
domliga färg, samt att den äldsta kristna kyrkans medlemmar i
dessa martyrgrafvar sökte en undangömd fristad för att undgå cæsa
rernas förföljelser.
Numera veta vi emellertid, att denna föreställning icke är riktig.
Endast ett försvinnande fåtal af katakombernas grifter hafva inne
slutit martyrers ben; katakomberna äro ej gamla stenbrott och
pozzolangrufvor, utan särskildt för sitt ändamål och planmässigt an
lagda grafplatser; de voro ej okända för den verldsliga makten utan
för denna väl bekanta, emedan man funnit ett sätt att ställa dem un
der lagens skydd, därigenom att de små kristna församlingar som
egde dem organiserade sig såsom begrafningsgillen; samt att detta
skydd i allmänhet aktades och endast visade sig vara otillräckligt vid
de tillfällen, då de stora förföljelserna rasade. Sedan dessa afstannat
och kristendomen blifvit statsreligion, upphörde man småningom att
begrafva i katakomberna. S. Melchiade (311—314), den första påfve
som tog sitt säte i Lateran, var den siste romerske biskop som fann
sin hviloplats i katakomberna, och ungefär ett århundrade senare
synas dessa ej längre hafva användts till begrafningsplatser. De hade
nu uteslutande sin betydelse såsom kultus-ställen för de kyrkliga
martyrfesterna. Slutligen förlorade de äfven denna betydelse sedan
martyrernas ben under B:de och 9:de århundradena flyttats från dem
till Roms kyrkor.
Först genom de grundliga undersökningar, för hvilka katakom
berna i vår tid varit föremål, är det som man vunnit denna riktigare
kännedom om dem. Under den senare delen af medeltiden hade
nämligen den underjordiska dödsstaden utanför Roms murar nästan
helt och hållet fallit i glömska, sedan man efter det nionde århun
dradet så godt som upphört att besöka den. Af de omkring 60 kata
komberna vid Rom lär det blott hafva varit en, den vid San Sebastiano,
som under hela medeltiden var tillgänglig. Ehuru inskrifter bevisa,
att äfven San Callisto’s katakomber voro kända för renässanstidens
forskare, var likväl dessas håg altför uteslutande riktad åt studiet af
den klassiska tidens konst och literatur, för att de skenbart obetyd
liga lemningarna från »förfallets tid» skulle hafva kunnat i högre grad
ådraga sig deras uppmärksamhet.
Emedan man längre fram på. 1500-talet under kampen med re
formationen ifrigt sökte efter bevis för uråldrigheten af den katolska
kyrkans bruk och lärosatser, hvilka af reformatorerna bestredos, hel
sade rnan väl med glädje den upptäckt, som år 1578 gjordes af en
katakomb med gamla kristna målningar. Men den uppmärksamhet,
som nu riktades på katakomberna, blef för dera mycket förderflig, i
det att from andakt hand i hand med samlingslusta och penninge-
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
