Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR.
från analogien af ortnamn med ett förflygtigadt slutande -d. I Blacksta,
Forestå igenkände man t. ex. lätt ett -stad och kunde därför med skäl
bilda namnen Blacksta-d-ius, Fresta-d-ius. I andra fall fiek man den
nödiga sammanbindningskonsonanten genom att ej räkna så noga med
stafvelsedelningen i ett sammansatt ord. Af Rå-hy bildades t. ex. Ra-b
-enins-, dä latinet ej har å, inträder i stället a, liksom ofta o for ö. Den
adliga ätten af Botin, förut 80-t-inus, har sitt t af 80-torp.
Ofver hufvud räknade man, såsom äfven Jens hos Holbeeg med
afseende på härledningen af Stygotius ur Styge anmärker, ej så noga med
en bokstaf mer eller mindre framför det afslutande -us, om blott namnet
kunde få en klassisk klang. Med afseende på detta mål gjorde man na
turligtvis ock sitt val bland de olika latinska ändelserna. I ärkebiskops
namnet Svehilius härstammar början från Svensby, slutet från Virgilius.
Att en person från Vallersta gärna skulle träda i namnfrändskap till
den berömda romerska slägten Valerius är naturligt. Likaså blir af Lea
gården Leander, en Bos son kallar sig Boethius, en smeds son Fabricius
o. s. v.
Något som särskildt bör framhållas, är att denna latiniserande namn
bildning, ehuru rotad i en nu förgången tidsåskådning, ännu lefver kvar
vid fullt lif. Än i dag ser man en person efter sin födelseort Efverlöf
välja det klassiska namnet Evander, en Olsson kalla sig Olai, en Persson
blifva känd som Perséus. I det sista namnet skulle visserligen -é- förut
mera ålderdomligt skrifvits -ce-.
För att vinna den rätta historiska uppfattningen af dessa våra klas
siska namnformer är ännu en sak att märka. Tager man de hithörande
namnändelserna skarpt i ögnasigte, finner man, att deras klassiska ur
sprung delvis är något misstänkt, och vid närmare granskning skönjer
man i de svenska namnens klassiska mask ganska ofta det kvarstående
intrycket af ett tyskt ansigte.
Redan det vidsträckta bruk, som ändeisen -ander hos oss fått, rätt
färdigas ej af samma ändelses användning i klassiska namn. Om man
däremot ihågkommer den stora roll, som ett slutande -mann spelar i tyskar
nes namn bildning, blir saken klar. Dä en tysk under humanismens tid
ville öfversätta ett dylikt namn på -mann, måste han helt naturligt vända
sig till det motsvarande ursprungligen grekiska -ander i Alexander, Men
ander. Latinet undviker ju, som nämdt är, sammansatta namn. Genom
efterbildning af öfversatta tyska namn på -mann är det altså vi fått än
deisen -ander också till Sverige.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
