Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SVENSKA FAMILJENAMN.
Men äfven på namn, som för oss låta mindre främmande, har grekiskan
satt sin stämpel. Neander är i grekisk gestalt hvad Novander är i half
latinsk, Neumann (med de dialektiska biformerna Niemann, Naumann) i
tysk, Nyman i svensk. Namnet Phragrnenius är genom det grekiska
phragrnös »hage» bildadt af Hagby i Upsala län; efter samma plats kallade
sig under 1600-talet tvänne bröder den ene Sepelius, den andre ännu mera
bokstafstroget Sepevillanus (lat. sepes »hägnad, hage», villa »by»).
Icke ens hebreiskan undandrog sig på denna tid att biträda vid
vår naranbildning. På 1600-talet fans i Landskrona en prest Äteretius.
Jag misstager mig knappast, om jag förklarar detta namn såsom en he
breisk motbild till ett annat af samma stad bildadt familjenamn, Cronius.
»Krona» heter på hebreiska atarah, atereth.
Flera af de i det föregående anförda namnen hafva likasom det sist
nämda visat, att man vid bildning af familjenamn ur sammansatta ort
namn hälst upptager blott den ena af sammansättningsdelarne. Sepelius
företer en vanligare namntyp än Sepevillanus. Skälet till detta förhål
lande är att söka i klassiska traditioner. Latinet undviker sammansatta,
namn, likasom öfverhufvud sammansatta ord, det lägger sina namnändelser
hälst till en enstafvig stam: Corn-elius, Pomp-onius, Pomp-ejus, Popp
æus, Just-inus. För att gifva sitt namn en mera latinsk form måste man
altså ofta försaka ena hälften af det till grund liggande ortnamnet. Van
ligen är det senare hälften däraf som bortfaller, emedan denna gärna är
mindre karakteristisk: ett allmänt -torp, -by, -stad eller något dylikt ord.
Cronius och Äteretius visa dock, att äfven första delen af ortnamnet kan
gå förlorad.
Den omtalade förkortningen vid inträdande latinisering har sin fulla
motsvarighet i finnarnes sätt att öfversätta sina svenska namn; och den
filologiska grunden är äfven densamma. Den finska namnändelsen -nen
D o
lägges hälst till osammansatta ord, därför blifver Forsman på finska till
Koskinen (af koski »fors»), Ahlqvist till Oksanen (af oksa »kvist»).
Till ännu en formell anmärkning gifva de latiniserade namnen an
ledning. Då alla de klassiska namnändelserna börja med vokal, foga de
sig ej bekvämligen till vokaliskt slutande svenska ord, såsom bo, bro. I
sådana fall inskjuter man gärna en konsonant, vanligen d. Biskop Bro-d
-inus hade sitt namn af Bro socken i Upland. Af Kohno (Kuldmo)
gård i Helsingland är bildadt namnet Kolmo-d-inus. Af Torpa är bil
dadt Torpa-d-ius, med anslutning till ett klassiskt Palladius. Skillet,
hvarför just d valdes till sammanbindning, är lätt insedt: man gick ut
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
