Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR.
och utan latinisering Hirzel, Fritzel, Wenzel, Benzel, Stenzel, Renzel
och många andra. 1
Namnshitet -onius, förebildadt i Poniponius, har i några fall sitt
-on- från en svensk ö så i Fogdonius af Fogdön, Kyronius af Kurö,
Ekronius af Ekerö. I andra fall vitnar dock äfven det om tysk inverkan på
svensk bildning, och detta en inverkan som ligger århundraden bakom våra
familjenamns uppkomst. Beronius är bildadt af Bero, den latinska formen af
Björn, likaså Svenonius af Sveno - Sven, Helgonins af Helgo = Helge.
Andelsen -onius har altså sin grund däri, att vi latinisera våra förnamn
med -o i slutet och böja dem som sermo, -nis. Och hvarför göra vi
detta? Emedan vi under medeltiden lärde vårt latin frän Tyskland, där - o
var en vanlig inhemsk namnändelse, ännu bevarad i de hos oss upptagna
tyska förnamnen Otto, Hugo, Kuno, Uno, hvilka i svensk form skulle
sluta på -e. Endast genom forntyskan, där Björn heter Bero, förklaras
det, hvarför vi i denna samma form latinisera vårt svenska förnamn.
Endast genom forntyskan, där en hjälpvokal inskjutes mellan slutkonso-
1 Ändelsen -el är i dessa ord vanligen den sydtyska diminutivformen, Franzel
altså egentligen »lille Frans». Afven det nästföregående -z- är i många fall en sme
kande ändelse, motsvarande det forntyska -izo och vårt -te i Brynte (smekform af
Bryn-olf och liknande namn), Jonte (af Jon), Svente och väl äfven Svante (af Sven),
hästnamnet brunte (af brun), det munartliga mante (af man) m. fl. Mot det äfven hos
oss upptagna tyska familjenamnet Benz, af Benno Berno, skulle svara ett inhemskt
Björnte. Fritzel är smekform af Fritz, och detta i sin ordning af Fried-rich, Fried
loald och liknande namn. Den eliminering af ena ordhälften, som vi sett försiggå
vid bildning af familjenamn ur ortnamn, har, som vi finna, gamla anor. Den har till
och med anor, som gå tillbaka till det indoeuropeiska urfolket. Redan hos detta
folk bortskar man i förtroligt tal framför en smeksam ändelse ofta hälften af ett
sammansatt namn. I detta sammanhang må också ett ord nämnas om de, så
vidt jag vet, ej af filologerna omtalade formerna Lasse = Ti&ys, Nisse och Nibbe
= Nils (Niklas), Jösse = Jöns, Pelle = Per, Kalle Karl, Olle = Olof, Masse, Matte =
Mats, Jeppe, Joppe = Jacob, Fsse = Esaias, Fotte Teodor, Manne = Emanuel o. s. v.
Alla hafva de det gemensamt att vara tvåstafviga, att sluta på -e och att därförut hafva
en »dubbelkonsonant». Som feminina motbilder kunna nämnas Malla Magdalena,
Hedda —Hedvig, Z77Z« = Ulrika. Ehuru de anförda exemplen mest äro icke-gerraaniska,
och ehuru de nämda hvar dagsform erna endast äro brukliga här i Norden (i några fall
visserligen ända sedan medeltiden man erinrar sig Jösse Eriksson), vågar jag dock
förklara dem med hjälp af en urgermanisk namntyp. De äro, som jag tror, efter
bildningar af sådana gamla smeknamn som Ebbe, Siyge. I Sparreslägten är Sigye från
medeltiden ett vanligt förnamn vid sidan af Sixten, och är tydligen endast en för
trolighetsform däraf. Sixten har icke, som ortografien vill intala oss, något med
Sixtus att göra; det skulle efter härledningen skrifvas Sigsten och är bildadt med
namnelement, som ingå i Niy-urd och Tor-sten. I Tyskland svarar mot det nämda
Sigge ett gammalt Sicco, också med dubbelkonsonant och med den slutvokal, som
efter forntysk lag regelrätt företräder vårt -c. På samma sätt bildade tyskan Otto
af Otfrid, Wiooo (Wiggo) af Wig-bert eller Wig-mund o. s. v. I grekiskan finnas
på samma sätt Mennes, Phyllis som smekformer af Men-ander, Mene-laos, Phylo-noe
och liknande ord. Vidare än genom dessa antydningar kan jag ej här afhandla
de ifrågavarande svenska namnens förhistoria. En hänvisning till A. Fiok’s »Die
griechischen Personnamen mit den Namensysteraen verwandter Sprachen verglichen»,
och till F. Stark’s »Die Kosenamen der Germanen» må utfylla hvad som här brister
i utredningen.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
