Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SVENSKA FAMILJENAMN.
bugtar sig till en fredad vik. De flytta oss in i skogens famn, där vi
vandra bland björkar och lindar, där löfrika grenar hänga öfver vårt huf
vud och blommorna dofta oss till mötes från ängen vid bäckens kant.
Rosor och liljor möta oss här likasom i adelsnamnens krets, men de äro
ej som där förnäma heraldiska symboler, de äro samma naturens doftrika
barn, som blomma så rikt i våra folkvisor och som gärna skåda in äfven i
den torftigaste stugas fönster. Om palmen och lagern stundom midt i den
nordiska idyllen öfverraska värt öga, så förstå vi lätt, att palmen ej här
som i de adliga namnen uppträder såsom segervinnarens lön, att lagern ej
längre är det träd, hvars blad skugga tänkarens och hjältens panna: de
båda främlingarne frän söder komma blott som björkens och ekens, lin
dens och granens sköna men blygsamma systrar, döttrarna af samma mo
der, om ock fostrade under en varmare sol.
Utan att anspråksfullt vilja åt våra svenska namn häfda någon he
dersplats framför andra folks äfven deras namn kunna frän andra syn
punkter ega sin befogenhet och innesluta sin poesi våga vi altså utan
rodnad se tillbaka på de namnformer, som Gustaf Adolfs sekel ät oss
skapat, och som väl från oss skola sträcka sig århundraden in i framtiden.
Ej häller må vi låta det gå oss till sinnes, att historien om dessa
namns uppkomst nästan på hvarje blad talar om främmande inflytelser.
Hvarthän vi än blicka, är ju mänsklighetens historia blott historien om eviga
län. Och ingalunda brukar det folk alltid vara fattigast, som mest lånat
från andra. Tvärtom vitnar erfarenheten i bildningens som i penningens
verld, att ett län riktigt användt ofta är den kortaste vägen till rikedom.
Hvad Ahlqvist sant och vackert säger i slutet af en skrift, där han visat,
huru finnarnes kulturord nästan alla äro utländska, kunna vi här och i
många andra fall tillämpa på oss. Han påminner om att dylika lån ej
innebära större skäl till blygsel, än den omständigheten anses lända en
man till vanära, att han en gång varit ett barar de vitna blott att ens
folk är yngre i historien och lyckligtvis är historien icke slut.
Så mycket lättare kunna vi i det ifrågavarande fallet trösta oss
öfver vårt beroende af äldre nationer, som det är obestridligt, att vårt
folk förstått att omstämpla de många lånen med sin egen individuella
prägel, och detta till den grad, att få nationer i Europa torde hafva en
så egendomlig och inom sig sammansluten namnbildning som den svenska.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
