Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULIAN DEN FRAFALDNE.
sätt. De kristna uteslötos genom ett kejserligt edikt från möjligheten
att erhålla den uppfostran, som ensamt kunde leda till ernående af
högre statstjänster. De offentliga lärarnes anställande skulle bero af
kejsaren pch följaktligen ingen kristen kunna få en sådan befattning;
man kunde vara säker på, att endast högst få och ljumma kristna
skulle tillåta sina barn att begagna de afskydda hedningarnes under
visning. Det vore ju absurdt (aionov), om menniskor, som ej hedrade
gudarne, föredroge Homeros, Hesiodos, Demosthenes, Herodotos,
Isokrates och Lysias, hvilka alla ärade just dessa gudar. Nej, de
kunde gå till galiläernas så kallade Julianus både Kristus och de
kristna kyrkor och utlägga Matthäus och Lukas, på hvars auktoritet
de förbjöd o gudarnes dyrkan. Vidare tvang Julianus de kristna att
återgifva de tempelgods de erhållit och tagit samt att ersätta den
skada de föröfvat på templen.
Men ej blott negativt skulle de afsigter främjas, åt hvilkas ge
nomförande Julianus beslutit att egna all den tid, som de samvets
grant skötta regeringsbestyren lemnade honom öfrig. Liksom heden
domens innehåll för den nyplatonska filosofien stod i helt annat ljus
än för den äldre tidens naiva tro, skulle äfven formen för dess kult
undergå väsentliga förändringar. Den antika kylan skulle lemna rum
för den innerlighet, som just utgjorde kristendomens förnämsta styrka,
som lät Kristus, för att begagna Ibsens vackra uttryck ] , »sidde som
kærlighedens konge i varme, troende menneskehjerter.» Nyplatonska
predikanter skulle i templen förklara det enas och gudomligas my
sterier, sång skulle höja de troendes andakt, de kristnas till och med
af Julianus själf så berömda välgörenhet mot de fattiga och sjuka
efterhärmas, biskopsinstitutionen få sitt motstycke i de erkeprester
(aQ/jegeig) , som tillsattes öfver provinser och dioeceser. Själfva dessa
lån från kristendomen lemnade dock hedendomen och den ande som
talade däri det kraftigaste fattigdomsbeviset, och Julianus fick snart
genom de bittraste missräkningar erfara, hur omöjligt det var att in
blåsa en lefvande anda i det som redan hade öfverlefvat sig själft.
Den store Pan var död och kunde ej såsom den hatade Galiläen åter
uppstå från de döda.
Retad af de kristnes motstånd, förbittrad öfver sine egnes ljum
het, börjar Julianus mot slutet af sitt lif att, åtminstone i enstaka
fall, öfvergifva toleransens väg; det saknas ej yttranden af kejsaren
som antyda att han, därest han såsom segrare återvändt från kriget
med perserna, skulle tagit sin tillflykt till »stränghet», det vill med
andra ord säga skridit till en allmän förföljelse, som i tingens dåva
rande tillstånd förmodligen hade ledt till ett verldsornfattande borgar-
1 Det må här vara tillåtet att påpeka, hvilket fint sinne för historien Ibsen i
allmänhet ådagalägger i sin Kejser og Galilæer.
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
