Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Corpus inser. lat. Vol. VIII n:o 4326.
JULIAN UEN FÄAFALBNE.
ifrige kristne Constantius, mördaren och bedragaren, åsynen af alt
det hat, som rådde mellan de olika kristna sekterna, homousianer,
homoiusianer och arianer, hvilka för att begagna Ammianus Marcel
linus’ uttryck i ilska mot hvarandra öfverträfFade själfva vilddjuren,
kärleken och beundran för antiken, den däraf härflytande förvissningen,
att de gudar, som ingifvit dess verk, hvarken kunde vara tomma in
billningsfoster eller dämoner, som de kristna påstodo, hade så små
ningom vändt honom från kristendomen. Umgänget i Asien med
nyplatonikerna, dess filosofer som sökte att förvandla hedendomens
polyteism till hvad Max Mliller med en bekant term kallar henoteisrn
de olika gudarne tänkta som uppenbarelse, former af den ende
och den korta vistelsen i Atenai, der han invigdes i de clevsinska
mysterierna, ledde honom fullkomligt från hans barndoms tro.
Emellertid tvungo omständigheterna honom, äfven sedan han
blifvit utnämd till sin fräudes underkejsarc Cæsar i Gallien, att
låtsa sig vara kristen. Först då han af sina soldater, som bragtes i
harnesk genom Constantius’ okloka, mot Julianus riktade åtgärder,
blifvit utropad till öfverkejsare, Augustus, vågade han öppet fram
träda som gudarnes dyrkare.
Han ansåg sig vid detta steg kunna stödja sig på majoriteten af
sina undersåtare, af hvilka omkring fyrtio millioner voro hedningar,
medan endast åtta millioner antagit kristendomen, isynnerhet som
denna minoritet var söndrad i flera sekter. Men han glömde härvid,
att de kristne, af hvad namn de än voro, till allra största delen ge
nomträngdes af en glödande ifver för sin tro, medan det öfvervä
gande antalet af hedningarne lika litet bekymrade sig om de gamla
gudarne som om de kristnes gud, utan voro fullkomligt religionslöse,
om man Fortser från en massa vidskepelse, som skulle lemna ett
surrogat för religion. Han ansåg sig sålunda hafva goda utsigter att
kunna blifva hvad en afrikansk inskrift 1 kallar honom restitutor reli
gionis romance, den gamla religionens återupprättare.
Genom hela den kristna verlden gick det ett skri af förfäran och
hat mot affällingen, och i detta hat funno alla sekter sin förenings
punkt. Öfveralt trängtade man efter martyrernas krona. Men det
var just denna Julianus ej unnade de kristna. All möjlig skada och
afbräck var han villig att tillfoga dem, när det kunde ske med lagliga
och oblodiga medel; att gå längre förbjöd honom så väl hans ursprungli
gen verkligt toleranta sinne som hans statsklokhet. Det var just de blo
diga förföljelserna, under Galerius och Decius, under Diocletianus och Li
cinius, hvilka hade gifvit den kristna kyrkan den fasthet, som gjorde
det till ett så svårt företag att nedbryta dess byggnad. Nu skulle
man gå till väga på ett vida försåtligare, men mycket ändaraålsenligare
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
