Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTETISKA FRÅGOR.
må hända ana och tro pä, att konstnärlig begåfning finnes hos dem, men
innan denna begåfning funnit sin form, är den icke tillgänglig för den
utomvarande verldeu.
Att kunna ett språk väl är ingen lätt sak. Få människor tåla och
skrifva ett rent språk. Ännu svårare är det att öfvervinna de svårighe
ter, som formen erbjuder inom all konst, så väl den poetiska som den
musikaliska och bildande konsten. Därtill fordras ett genomgående, ode
ladt arbete, och alla de, som af brist pä tid eller energi eller af andra
hinder endast lärt sig att delvis och ofullständigt beherska formen, alla
dessa kallar man dilettanter. Det är just skilnaden på dilettanten och
den äkta konstnären, att den senare har framställningsmedlet fullkomligt
i sin makt. Hans arbete ser ut, som om det icke kostat honom något
besvär, emedan han har skolan bakom sig och rör sig med sin konsts
alla medel lika lätt, som man rör tungan för att tala sitt modersmål.
Därför fattar man fort och lätt, hvad en äkta konstnär menar.
En dilettant stöter däremot oupphörligt på formens svårigheter. Just
när han vill uttala sitt allra vackraste ord, det som i hans hjärta och
fantasi må hända är af en hög och innerlig skönhet, snubblar han öfver
en svårighet, likasom en person stammar och stapplar, när han vill
försöka sig i ett främmande språk. Är man då vänligt sinnad, så kan
man må hända ungefärligen gissa sig till hvad han ville säga, men man
är dock aldrig fullt säker på, att man gissat rätt. En dilettant med stora
naturgäfvor kan derför aldrig röra sina medmänniskor så som den, hvil
ken beherskar konstens språk.
Man kan också lära sig att handtera formen med all möjlig säker
het, och dock egentligen icke ega något rikt andligt innehåll. Däraf
händer det, att man ibland får se stora dilettanter och små konstnärer.
Ingen kan frukta för att kunna ett språk för väl, och ingen tänkande
människa kan annat än anse det för det bästa, att en konstnär eger
största möjliga formtalang, efter som vi då bäst fä veta, hvad han vill
säga oss.
Det är icke så länge sedan man nöjde sig med en stor ofullkomlig
het inom den bildande konsten både hos oss och i en stor del af den
moderna vcrlden. När blott konstnären förmådde antyda, hvad han
tänkte uttrycka, och man fann denna tanke vacker och tilltalande, så var
man nöjd. Åskådarens egen fantasi supplerade, hvad som fattades i konst
verket, och ehuru man ju aldrig fick veta, huruvida denna fantasi öfver
ensstämde med konstnärens egen, sä var man dock väl tillfreds med den
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
