Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGON ELLEH VANSINNIG?
detta barn var Loreuzo, Juanas son. Hällre än att förråda denna
hemlighet led hon fängelsestraffet för den stulna medaljongen, och hon
hade sedan lefvat ett långt lif, tyngd af sina medmänniskors förakt.
Att hon nu i känslan af sin nära förestående död kom för att upp
söka Lorcnzo, hade egentligen blott cu grund. Hon måste ha den
tillfredsställelsen att få kalla honorn son, att höra honom kalla sig
moder och må hända också att få ett tack för alla de lidanden, hon
utstått för hans skull. »I dödens ögonblick är man egoist», säger
hon själf.
Medan Lorenzc mottager denna bekännelse, gör grefvinnan ett
besök, och medan han i förfärlig själsångest småningom får klart för
sig, att Juanas ord äro sanning, kommer den ene efter den andre
för att hemta honom in till grefvinnan, som otåligt väntar i ett annat
rum. Han svarar förvirradt, blir ond, våldsam och afvisar dem alla,
till dess slutligen grefvinnan själf kommer in och på det höHigaste sätt
med en gammal verldsdams förbindliga artighet framställer sitt frieri.
Men just då har Lorcnzo sanningen klar för sig, och till svar på
grefvinnans nedlåtande bön om Inés hand för sin son genmäler han
kort och tydligt, att han eger ingenting att gifva sin dotter; hans för
mögenhet är icke hans, hans namn icke häller; han kan endast gifva
sin dotter »ett förlöjligadt och vanhedradt namn», och därmed af
brytas förhandlingarna mellan de två familjerna, hvarvid alla, för
vånade, förskräckta, fulla af tvifvel om den verkliga sanningen, skil
jas åt.
På den unga grefvens innerliga böner går grefvinnan in på att
taga Inés till svärdotter äfven utan att hon för med sig någon hem-
O O O
gift, men hon gör till ett oeftergilligt vilkor, att det ej skall göras
någon offentlig skandal af saken. Hon kan omöjligt gå in på, att
hennes son gifter sig med »sondottern till en fattig sköterska, med
brottsling i förfalskning af arf». Men ej ens denna inskränkning i
sanningen vill Lorenzo vara med om. Hvad som varit en juridisk
förbrytelse, skall juridiskt och offentligt klaras, och han kan icke
nöja sig med att i all stillhet gifva de rättmätiga arfvingarna för
mögenheten tillbaka. Hans egna efterkommande kunde en gång i
framtiden vilja på olollig väg skaffa sig igen de egodclar, som utan
juridisk undersökning gått dem ur händerna. Grefvinnan, som i
botten är en god kvinna, har en viss respekt för denna långt drifna
hederskänsla hos en man. Men naturligtvis kan hon icke befatta
sig med familjen under sådana förhållanden. Det hjälper icke, att
grefve Edvard, som ser hennes aktning för Lorenzo, säger om Inés:
»Ar nu Lorenzo en sådan ärans man och glansen af ädla gerningar går i
arf, så kommer min älskling ju att bli mycket rik på ärfdt adelskap.»
Den gamla damens aristokratiska fördomar äro henne dock öfver
måktiga, och hon vill vänta på Lorenzos slutliga bestämmelse.
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
