Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGON ELLER VANSINNIG?
Med tredje aktens början har doktor Tomas tagit sina försigtighets
mått. Han är öfvertygad om, att hans goda vän Lorenzo är galen,
och han får småningom de andra att tro det samma. Hans egen åsigt
om detta slags sjukdomar är för öfrigt, att »mellan förstånd och galen
skap finnes ingen bestämd gräns». För att afgöra saken har han till
kallat en dårhusläkare, och tvännc af dennes medhjälpare äro för
klädda tillstädes för att biträda i händelse af ett häftigt utbrott.
Det är samma dag Lorenzo bestämt att inför närvarande vitnen
uppläsa det dokument, som skall för dem alla bevisa, att han har
sanningen på sin sida. Medan Inés förut varit uteslutande upptagen
af sin kärlek, börjar nu en förfärlig ångest för fadern vakna hos
henne, icke för hans tillstånd, utan ängslan för att de göra honom
orätt i att misstänka honom för vanvett. Hon har nästan omedvetet
önskat, att han måtte ha yrat, på det att hennes lycka skiille kunna
fullbordas, men nu förkastar hon alt detta. Hela hennes väsen är
genomträngt af deltagande, ångest och beundran för fadern. Hon
säger till sin älskare: »Jag har samvetsqval, Edvard!», och då han för
undrad frågar hvarför, svarar hon: »Jag vet ej, jag har gjort något
orätt. Min far, min stackars far!» Hon uppdagar med fasa, att
hospitalets tjänare äro gömda i ett kabinett, och hon säger sig veta,
att man på förhand har dömt fadern; hon hade sett det på alla, på
doktor Tomas. Huru på doktorn? frågar modern, hvarpå Inés så
märkvärdigt svarar;
»Hans vetenskapliga fördomar . . . hvad vet jag? Hans eget vansinne
kanske.»
Äfven Lorenzo själf upptäcker, att dårhusbetjäningen spionerar på
honom, och han uppfattar detta ännu förfärligare, än det är. Han
tror nämligen, att man för att skalfa honom ur vägen, påhittat denna
förevändning att beskylla honom för galenskap, och det mot bättre
vetande. Efter ett hjärtskärande utbrott af sorg öfver, huru alla
bedragit honom, blir han stilla; han har ju beviset, — sanningen kom
mer nu. I allas närvaro öppnas papperet, och där står ingenting.
Den spänning, som familjen lefvat i, huruvida Lorenzo haft rätt och
Inés skall skiljas från sin älskare, eller Lorenzos galenskap icke skall
sätta något hinder för hennes kärlek, är nu häfd. Han är offret. Dottern
har dock mot alla bevis den starkaste känsla af, att fadern har rätt. Hon
säger: »jag yrar som ni, som vi alla utom han, utom han!» och
hon kastar sig i hans armar för att följa honom, men man skiljer dem
åt, och stycket slutar med, att Lorenzo föres bort, i det han säger, att
han nu förstår, att Gud har antagit hans offer. Han skall bära hela
bördan, och dotterns kärlek är tryggad.
Man kan icke riktigt tro, att denna kärleksfulla, ädla unga kvinna
verkligen någonsin kan trösta sig öfver sin faders olycksöde med sin
tämligen obetydliga älskare, ehuru doktorn säger:
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
