Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGON ELLER VANSINNIG?
han: »och ännu bättre för ett samvete!» Det är detta lefvande Guds
begrepp, detta alltid vakna personliga ansvar, som gör Lorenzo till
ett så varmt, så mänskligt väsen, hos hvilket alla starka mänskliga
känslor ha ett stort rum, blott icke det största. Då han nu i sin nöd
är ensam, talar han med Gud, men han har likasom kommit långt
bort ifrån honom. Han tilltalar honom icke direkt, utan han ropar
på honom genom alt omkring sig:
»O, I skuggor, som omgifveu mig, du tomma rymd, i hvilken jag under
ångest vrider mig, tid, du som för mig är en evighet af plågor, och du hög
tidliga tystnad, som nästan med medlidande tyckes höra på mig, kallen I alla
på eder Gud, att min röst må nå honom.»
Och han fortsätter i tanken på sin dotter:
»Säg honom, att jag icke vill, att min dotter dör, bed honom, att han tar
ifrån henne denna bittra kalk och låter mig, mig ensam tömma den. För mig
allt, för henne intet. Hon är så skön, hon är så god, så ren, nej! Hon
får icke lida. Ej hon, min Gud!»
Efter denna stund af ensamhet är han mer än förut beredd på
att, trots dem alla, handla efter sin öfvertygelse. Då kommer Juana
till honom. Hon har med större förundran än någon af alla de andra
sett, huru besynnerligt han mottagit hennes förklaring. Hon ser, att
han sörjer, grubblar och flyr dem alla. Då hon nu träder in, be
traktar hon honom ängsligt:
»Huru mycken sorg på hans panna! Ar det väl tårar i hans ögon? Jag
vet ej. Kan hända äro de i mina egna, när jag ser på honom; hos en af oss
finnas de; jag ser tårar någorstädes.»
Vid att samtala med honom går det upp för henne, hvad han tänker
göra, ehuru hon först icke vill förstå det. Hon frågar ängsligt:
»Hvad säger du? Min hörsel börjar blifva svag; sannolikt förstod jag
icke, hvad du sade.»
Visserligen kallar han hennes handling »en nedrig handling», men han
är icke hård mot henne, han är endast stilla och djupt bedröfvad.
Då emellertid hans obegripliga föresats blir tydlig för den gamla Juana,
fattar äfven hon sitt beslut. Medan Lorenzo kallas in till sin sjuka
dotter, tager Juana dokumentet, som är det enda beviset för sanningen
af arfvets orättmätighet och bränner upp det, och hon hinner lägga
ett hvitt pappersblad i dess ställe. Men denna sista ansträngning har
uttömt hennes krafter, och hon dör kort därefter i Lorenzos armar.
I sin dödsstund förnekar hon inför alla de närvarande, att hon är
hans moder, ehuru hon tillfredsställer sig själf genom att hemligt
hviska det i hans öra. Då hon dött, äro alla de närvarande öfver
tygade om, att historien om den stulna arfsrätten är en tankcförvillelse
af Lorenzo, hvilken förefaller sin omgifning alt mer och mer
mystisk.
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
