Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER DRACHMANN, PUPPE OG SOMMERFUGL.
Åmnet är för öfrigt, soin så ofta i nutiden, ett i bottnen olyck
ligt äktenskap, som också realiter om än ej borgerligt upplöses inom
dramats lopp. Men här är utan fråga också mer, nämligen verklig
karaktersteckning och konflikter af både psykologiskt och etiskt in
tresse. Om vi, hvad detta senare moment beträffar, också icke i allo
dela de sympatier och antipatier, som här och hvar lysa igenom
skiret af författarens mycket fint bygda, man kunde i viss mening
säga broderade, dialoger, så vilja vi dock gärna medgifva, att han i
detta stycke stält sig på en så bred och allmänmänsklig basis, att
man icke, såsom stundom eljes i den skolas verk han tillhör, drifves
i revolt genom några kränkningar af de makters helgd, på hvilka vi
och många med oss mena, att all värdig mänsklig sammanlefnad
måste hvila.
Personerna i detta hr Drachmanns drama äro af verkligt intresse
och med god och fast hand tecknade. Skådespelaren Barring är en
sann typ af konstnär utan konstnärshjärta eller, om man vill se saken
allmännare, af grant skal med usel kärna, af stora tjusargåfvor med
platt själfkärlek innanför, hans fru åter af den i många riktningar,
kanske äfven genialiskt anlagda, men ännu oklara och sökande anden,
eller ännu egentligare kvinnoanden. Man anar, att fru Barring i en
andligen jämbördig makes hägn skulle vara ämnet till skön och lycklig
kvinlighet. Men här blir hon kallad till något annat, till något högre
än den personliga lyckan. Hon har drömt sig i sin man och make
ega en annan, än hon så småningom finner honom vara. Uppvaknandet
gör henne emellertid ej, såsom en likartad situation eljes i moderna
stycken så ofta plägar göra kvinnan, redlös eller ett offer för förste
bäste förförare. Fru Barring har nog känsla af sitt kvinliga värde och
nog upphöjdhet öfver lidelserna, att tvärt om hålla i tygel en kärlek,
som tydligen börjar spira i de krossade illusionernas ställe, och hon
lyfter sig sålunda genom sorgen till att lefva för högre och renare
syften än förr. Att hon, frun i konstnärshemmet, som ju »drager ga
lanteriet till sig», under kampen till denna högre fasthet visar ifrån sig
en oförsynt ynglings hyllning må blott i förbigående antydas, särskildt
för den tjusande repliks skull, med hvilken hon uti ett nu klargör
hans sak. Man kan äfven vid läsning förstå, huru tacksam denna
replik, liksom så många andra inom stycket, måste vara för skåde
spelerskan.
Kring fru Barring som hufvudfigur gruppera sig sedan dramats
bipersoner uti väl afvägd distans och samla kring det hufvudtema, som
är hela styckets underlag, all den belysning och utredning, som med
här gifna förutsättningar kunnat åvägabringas. Bland dessa bifigurer
är Malcolm, den dolda, nya kärlekens föremål, utan fråga den främste.
Han har det hjärta, som Barring saknar, men också därmed alla de
både älskvärda och icke älskvärda fel eller konstnärsfel, för att ej säga
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
