Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIELLAND, SKIPPER WOHSE.
ligen här mera än i något annat af Kiellands verk visat sig ega den
gudaraust, som kallas humor, ty förut har skämtet och leendet hos för
fattaren ej sällan velat närma sig till satir och grin. Äfven detta är
ett framsteg och kanske det mest lofvande och tilltalande, ty det bådar
godt för framtiden och lofvar ljusning i en rymd, som genom pessimism
och gallsjuka hos de moderna författarne blifvit oskäligt tung, grå och kall.
Den moderna realism, hvars första uppträdande var med nödvän
dighet påkallad såsom en af sakernas natur beroende och i öfverens
stämmelse med den vanliga historiska utvecklingen frambrytande reak
tion mot en stelnad idealism, med dess eviga upprepande af former,
skapade för ett förgånget ideal med annat innehåll, den moderna
realismen, hvilken som all historisk opposition mot fornrealismen satt
sin ära i studium och analys af verkligheten, af fenomenet, har i sin
ifver rusat för långt och ansett denna undersökning af det fenomenelD
för hufvudsak, ehuru den blott är ett medel, och på grund däraf ned
satt och missförstått det andliga innehåll, åt hvilket det nya formele
raentet skulle blifva ett omhölje. Den har, från att vara en gensaga
mot något föråldradt, velat göra sig till en positiv makt, men därvid
icke erkänt det andligas nödvändiga öfverlägscnhet, utan i dess ställe
satt fenomenet såsom det högsta, blifvit krasst materialistisk och som
en nödvändig följd däraf förlorat sig i pessimism och människofiendt
lighet, samt under ett falskt sken af sanningsifver gräft sig ned i smut
sen och målat det fula med en cynism, som med konsten och dess
uppgift icke har något att skaffa. En sanning är, att vår tid såsom
alla öfvergångstider är sjuk, och därför har äfven konstens afspegling
af dess drag blifvit mer eller mindre patologisk. Men äfven en sådan
patologisk skildring kan blifva lyftande, renande och förklarande, om
det öga, som skådar bilden, är i någon mån fyldt af sympati med den
lidande mänsklighet, som skildras. Den moderna realismen åter är i
sin ytterlighet torr och kall, »vetenskaplig», såsom den själf evfemistiskt
kallar det. Ett fortgående på denna bana nedåt skulle medföra kon
stens och poesiens död: det skulle gå, som det alltid går, när medlet
höjes till ändamål, till förstöring och undergång.
Men det visar sig, lyckligtvis, finnas en bot för denna ytterlig
het. Den ligger i humorn, ty är realismen i sin ytterlighet torr, kall
och pessimistiskt gallsjuk, så är humorn åter flytande, varm och kär
leksrikt förhoppningsfull. Just denna humor har äfven i vårt århun
drade haft sina bästa representanter inom den angelsachsiska racens
författare, bland engelsmän och amerikanare, och vi nordbor tyckas
sannerligen vara mera beslägtadc med dem än med de realistiska, sa
tiriserande fransmännen, hvilka på åtskilliga håll bland oss uppställas
såsom mönster och följas i spåren på ett både slafviskt förnedrande
och stundom ej så litet löjligt sätt. Räddningen ligger i den ärliga
och sunda, manliga och sedliga humor, som tillhör norden, som är
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
