Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIELLAND, SKIPPER WORSE.
idealistisk i sin verldsåsigt, men realistisk i uppfattningen af den feno
menella verkligheten. Det är också en glädjande företeelse, att den
fått sina målsmän i den nordiska vitterheten, ty vi tveka ej att dit
räkna många af Schandorphs danska folklifsbilder, och med »Skipper
Worse» har Kielland kommit ifrån den bittra satiren och pessimismen
öfver till en syn på lifvet och en skildring däraf, som, om den än
slutar i viss mån sorgligt, dock är sedd i den försonande humorns
varma clairobscur. Boken förtjänar också till fullo det egendomligt
drastiska loford, den nyligen fått i »Nyt Tidsskrift», utgifven af pro
fessorerne Sars och Skavlan i Kristiania.
»Når man er færdig med »Skipper Worse», heter det där, »har
man en ganske gammeldags fölelse af velbehag. Det moderne er jo,
at når man læst et digterverk, så skal man befinde sig ilde. Ver
den er så elendig, og menneskene er nogle forbandede usselrygge.
Man sidder og hænger og er ganske modlös, og det har hændt mig,
at jeg har måttet stive mig op med en halv flaske öl. Men noget
sådant foler man ikke, når man har läst »Skipper Worse».
Det är så mycket märkligare, att en sådan frisk och kraftig, inga
lunda subjektiv och sentimental, utan tvärtom objektiv, i lifslefvande
bilder sig yttrande humor kunnat framträda i detta diktverk, som huf
vudintresset vånder sig kring en skildring af den strängt religiösa sekt,
som kallas Haugianer, och dess uppträdande vid Norges västkust för
ungefär en mansålder sedan. Att detta lyckats författaren, blir klart
bland annat för den, som erinrar sig, huru i hög grad kostligt Kiel
land framstält den stora festmiddag, som de fromma intogo hos Sivert
Jespersen, där deras fördolda verldslighet och skygt framskymtande
böjelse för detta Hfvcts goda på ett lyckadt sätt läggcs i dagen, dock
icke under något satiriskt löje af författaren, utan med en fint humo
ristisk och sympatetisk dragning på läpparna, som gör taflan älskvärd,
men icke frånstötande, hvilket hon lätt kunnat blifva. Men så är öfver
alt denna andliga rörelse behandlad, att den icke neddrages och be
sudlas, utan blott så, att dess mänskliga krämpor och svagheter fram
hållas i vilnlig belysning.
För öfrigt bevisar författaren sin aktning för dessa ärligt käm
pande trosmänniskor därigenom, att han till en af bokens hjältar gjort
den ypperligt skildrade Hans Nilsen Fennefos, den strängaste bland
de stränga, men som dock i ett svagt ögonblick visar oss, att äfven
han ej annat är än en »fattig syndig människa». Men karaktererna äro i
det hela utmärkt skildrade, och främst och närmast Fennefos de, som
med honom stå i närmare beröring, såsom den olyckligt offrade, fromma
Sara och hennes moder, den ärligt menande, men tvifvclundcrkastade
madam Torvestad, som är så förträffligt gripen ur lifvet; likaså äfven
alla bifigurerna, hvilka mer eller mindre skymtvis framträda i taflan,
men ypperligt fylla sina platser; och slutligen äfven den stackars
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
