Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar af Onkel Adam - Mot hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De voro öfver den svåra tiden, då fantasien
spelar oss stackars menniskor så många spratt —
de kunde med lugn tala om forna tider, fast de voro
dem så innerligt kära och nu sutto de öga mot öga
och Elises händer slutna i hans och talade om det
de så väl visste förut eller att de tusen gånger tänkt
på hvarandra och ödet — eller försynen, som skilj t
dem åt.
De talade om modern och Elise kunde knappt
sluta detta ämne. »Och din far?» frågade Redin och
såg henne in i ögonen — »tiden har väl försonat
honom äfven.»
»Ja, ja, tack, tack Edvin, jag väntade mig just
den frågan. Min far led brist i Amerika — hans
kraft var bruten — men Gud ske lof mamma och
jag skickade det vi kunde och han dog i frid med
hela verlden, — ingen nämner honom, ingen
förbannar hans namn. Försoning är det stora löftet
som ljuder öfver all verlden och evigt gäller. Tid
och död försona alt.»
Christine var snart invigd i den delen af
mamsell Elises historia, som hon förut blott ryktesvis hört
något om.
»Jag har köpt», sade öfversten, då de alla tre
sutto tillsammans i det lilla förmaket, »jag har köpt
Bjur sunds egendom, som ligger två mil härifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
