Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sista mötet. Poem af Karl A. Tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag plågar er ej, — det tycks mig så,
ni plågar mig icke heller.
— Låt mig nu helt lugnt vid er sida gå,
så kunna vi talas vid, vi två;
— ni vet ju hvad frågan gäller —?»
Hon svarade ej med ett enda ord,
min köld gick henne till sinnes.
Hon gräfde sin klack i rabattens jord,
till dess att jag åter oåtspord
begynte att dra’ mig till minnes:
»För fyra år se’n, det var en gång
en kväll, lik den vi nu hafva,
då hade vi lyssnat till trastens sång
och funnit verlden så inskränkt och trång
för känslornas vältande lava.
Nu äro vi andra, så ni som jag;
vi pröfvat mångt under tiden.
— Nu är jag er säkert bättre i lag:
nu blir ni ej frestad att känna er svag
der bakom ert ljusgula siden!
Då höll ni mig kär, men ni stötte likväl
mig bort, som andra det ville.
Nu ... håller ni ju mig kvar, min själ,
som vore jag än er lydige träl,
den svärmande, mönstergille!
Måhända att .brytningen tog er hårdt,
— mig rörde den ej så farligt.
Jag öfvergaf snart det vi kallat vårt;
jag hade den tiden så ytterst svårt
att taga lifvet allvarligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
