Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lille postiljonen. Berättelse af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom, öfvertyga sig om, att han verkligen var lycklig
— och att hon var glömd.
Hon trodde, att om hon finge denna visshet,
skulle hon få lugn. Som det var, kunde det ej
fortfara, detta sönderslitande, fridlösa lif, med nerver och
pulsar, som flyga i skälfvande väntan på det, som
aldrig kommer — det skulle kanske inte döda henne,
men det skulle göra henne vansinnig.
Detta sista medel, denna visshet, som andra hade,
men ej hon, måste hon skaffa sig.
Det var därför hon kommit till den gamla
gästgif-varegården. Den villa han bebodde låg ett tiotal
kilometer utanför staden. Så nära hade hon aldrig varit
honom på alla dessa år. Men med denna närhet kom ej
öfver henne det lugn, hon väntade. I stället kom en
sammansnörande, bäfvande känsla af verkligheten, af
fakta och förhållanden. Något, hon aldrig känt förut,
hon, som alltjämt trott på ett under. Där hemma, långt
borta från denna plats, hade det, som händt, att han
öfvergifvit henne för en annan, varit som en elak
dröm, under hvilken hon haft känslan, hoppet — det
är en dröm — jag skall vakna! Allt hade varit
overkligt, utom hennes kärlek, som slutligen skulle
besegra allt. Allt var möjligt, allt, utom att ett
underverk ej skulle ske. Hur otroligt det låter, var det
först här, under det hon satt och stirrade ut öfver
den glittrande floden, som hon gjorde sig de frågor,
andra så ofta gjort i hennes ställe:
»Har jag då ingen stolthet, eftersom jag ännu
älskar honom, inte kan glömma, inte kan resignera?»
Så med ett utrop:
»Jag längtar, längtar, längtar, men jag vågar inte
själf gå dit bort för att öfvertyga mig. Jag ville osedd
se dit in för att få veta sanningen. Jag ville, att
någon kärleksfull hand förde mig dit, det är så tungt
att alltid gå ensam,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
