- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1897. Tjugufjärde årgången /
118

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rösten. Berättelse af Axel Wallengren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gång till. Han rörde om i mina papper — utan att
de prasslade. Men så fort jag vänder mig om från
spegeln — syns ingenting.

mars.

När jag sitter vid mitt skrifbord, har jag en känsla
af att någon står bakom min rygg och ser på mig.
Det känns först varmt, sedan kallt, blir allt kallare, tills
jag känner hur mitt hår reser sig och min hand blir
kraftlös, och min tunga förlamas, och jag andas tungt
och flämtande. När han fått mig så långt, kan jag
med ohygglig ansträngning vända mig om, och hör
då hur han susande och tassande försvinner långt borta,
längre borta än mitt rums väggar.

Den lilla gula handen har i eftermiddag synts två
gånger. Den ser magrare, kallare och mera lefvande
ut för hvarje gång. I natt har den strukit mig öfver
strupen en gång. Jag vaknade och skrek.

Lördagsnatt.

En stel skrämselnatt. Genom mina öppna fönster
hör jag de sträckande vildgässens sällsamma sång.
Stora, hvita stjärnor. Mina hyacinter vissna: Min
själ vissnar också bort.

»Lilla, gula hand!» —har jag bedt i natt. — »Lilla,
gula hand, släpp mitt fattiga lif! Jag skall göra allt
hvad du vill, jag skall också göra allt hvad det elaka,
likstela ansiktet med de stora stickande ögonen vill. Men
släpp min strupe, lilla gula hand, och släck icke ut
mitt ljus, hvar gång jag försöker tända det. Jag kan
ju icke lefva, om allt blir mörkt — lilla, gula handi»

Denna bön har jag bedt som ett barn två gånger
å rad, högt, i vårnattens mörker, där knappt de hvita
callorna skina igenom. Så mitt hjärta slår — det hörs,
det hörs ...

Jag är ensam på jorden, och vill vara ensam.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1897/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free