- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1901. Tjuguåttonde årgången /
116

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två prosadikter af Andrea Butenschön - Rosor och cypress

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sången, tystnar. Hon böjer knä, men det leende
som lyst ur hennes ögon som ur stjärnornas, slocknar
icke. Hon kryper upp mot kistorna och fattar om
dem med sina armar; gestalten är så smärt och späd,
den kunde godt fått rum här också. Det är så kallt
i hennes sofkammare där borta vid hafvet — hvar
gång hon vaknar för att gå hit. Hon stryker öfver
marmorn.

Pilarna vagga sorgset sina kronor, men rosorna
dofta starkare i nattvindens fläktar.

O, hvarför skulle de hatat hvaranda, hon älskade
dem ju bägge! Den förste kom så käck från hafvet,
med en sång från sin hembygd, från de stora
vattenfallens och de obanade urskogarnas land, och den bar
henne i tankarne dit bort. Den andre kom, käck
äfven han, men hans ögon förtalde sagor om länder,
som hvarken hon eller han sett, och hon längtade
mot de länderna. Därför dödade de hvarandra.

Heta tårar föllo ned på sanden vid griften. Hon
var ju blott una piccola barnbina, och hvar och en af
dem hade ju kunnat finna mången, mången som
så gärna skulle ha följt blott en af dem. Som om
icke det hade varit nog!

Hvarför talade de ej till henne — vaknade dä
aldrig de? Hon kunde hört minsta hviskning, då hon
lade örat intill marmorn.

Men tårarna kommo blott ögonen att klarare
stråla. En dag, då de sofvit ut, skulle de säkert låta
upp för henne, och hon skulle få följa med dem öfver
himlahafvet och — då de landat på stjärnorna — smyga
sig efter dem på obanade stigar ända fram till gudshusets
port, ty de voro ju vapenbröder och skulle ju följas åt!

»Lång är stigen från böljornas land
Hit, där rosorna bo,

Tung, fast spåren ej synas i sand —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:08:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1901/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free