Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktaren som mötte poesien. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte märker, om jag smyger mig bort! Blott ett
ögonblick, för att hjälpa det arma djuret. Jag är åter här,
innan hon har märkt min frånvaro.»
Han skyndade till det sårade djuret och ledde det
upp för branten och in genom grinden. Genast det
kom på andra sidan grinden, tycktes det känna sig
hemmastadt och skuttade upp för byns gata.
Men då diktaren återvände till skogen, möttes han
af något, som kastades honom midt i pannan. Han
trodde först det var en sten, men det var en kastanje.
Poesien satt under löfvet med fånget fullt af
kastanjer, som hon lät regna öfver honom.
»Bort med dig!» ropade hon med flammande ögon.
»Kom inte nära mig. Nu är mitt tålamod slut. Du
och dina gelikar duga inte i min tjänst. Du skulle
snart svika trohetseden. Bort med dig! Dra’ så långt
vägen räcker!»
»Skulle jag inte kunna älska dig lika högt och tjäna
dig lika troget, fastän jag ömmar för mina
medmänniskor?» frågade han, medan han värjde sig för
kastanjerna, som flögo omkring honom som ett kulregn.
»Kallar du en gammal åsna din medmänniska?»
ropade poesien med ett klingande skratt. »Men du
har måhända rätt. Du är nog släkt med åsnan.
Spring för all del och ta reda på din bror!»
Kastanjerna föllo så tätt omkring honom, att han
fick lof att springa för att komma undan.
Solskenet hade slocknat i löfvet, och luften hade
blifvit hotande och tung som strax innan ett oväder.
Diktaren hörde redan på afstånd åskans dofva muller,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
