Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckan. Af Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en kort sommar. Mycken fröjd skänkte den mig,
— mera längtan ....
•— »Det var på aftonen af den dag, då Stig Faren
lämnat apelgårdarna i sitt kloster för att söka sin
lycka ute i världen. Långa, solheta vägar hade han
ridit, men nu vandrade hingsten steg för steg uppför
sluttningen af den sista åsen. Solstrålarna föllo
alltmera rätt in mellan asparna, som växte på krönet, så
sjönko de alldeles, medan fåglarna tystnade omkring
honom i väntan på natten. — Men natten kom ej.
Allt som Stig red högre, ljusnade det åter, och när
han stannade på höjden, såg han solen ligga som en
röd boll långt borta vid horisonten. Då hans
bländade ögon hunno vänja sig vid dagern, såg han
framför sig en vid slätt, bakom hvilken i fjärran en
blånande rad af nya åsar sträckte sig. En bred älf drog
sin glittrande strimma tvärs öfver de odlade fälten,
som lyste i djupgröna eller fuktigt violetta rutor. Här
och där stodo skogsdungar, på ena sidan skimrande
som guld, men på den andra drömmande i svart
grönska. Stugorna, som stodo i gårdar och byar, lyste
med ett stilla, sammetslent rödt, och öfver hela den
vida horisonten, bortom åsarnas svartnande rand brann
himlen klart gul, slocknade i ett sväfvande grönt för
att försvinna i färglös, oändlig hvithet. —
Stig hoppade ned från hästen, som han band vid
ett träd; så gick han sakta ned för sluttningen, mellan
doftande hvit hagtorn, genom det daggstänkta, höga
gräset. Han stannade i en liten sänka, där marken
var mjuk af fint gräs, och satte sig ned. — Så . hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
