Ned från himlapellen qvällen
Sänks med fridens palm i hand:
Månans öga blänker, stänker
Silfvergråt kring haf och land.

Fjäril, ros och siska hviska
Kärleksqväden, par om par:
Jag blott öfvergifven blifven
Suckar utan återsvar.

Evigt är förliden tiden
Af min vår och kärleken;
Hur jag låter, gråter, åter.
Gryr den aldrig mer igen.

Från ditt höga öga föga
Tröst du ger, o, måne klar!
Blott till mina sinnen minnen
Bär du i din silfverchar;

Hviskar, hur den milda Thilda
Svor, att evigt blifva min;
Hur vi jorden glömde, drömde
Oss i Guda-verlden in!

Ack! vi äro skilda, Thilda!
Fort brann kärleks-lågan ned:
Du blef mig ej trogen: krogen
Svär jag nu min trohets-ed.