- Project Runeberg -  Vandring genom Dalarne, jemte författarens resa söderut /
40

(1829) [MARC] Author: Otto Sebastian von Unge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandring genom Dalarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dén näsviga n^ggen, och i alla fall säger han
ärligt till, när han kommer. Mer än öfver både
björnar och mygg klagade sig folket öfver
skojar-ne, som här i socknen hafva sin stora
inkörsport till Norrige. Jag kan icke neka mig den
tanken, att detta land har en egen dragningskraft
för dessa mensklighetens smådjeflar, hvilka icke
ligga så beskedligt stilla, som björnen i sitt ide,
och hviika, mer än han, äro värda en utödande
skallgång.

En liten Sernagubbe, liknande ett
uppned-vändt frågetecken, emottog mig vid Fjätros, för
att, på min likprocession tillbaka till
Elfda-lerij blifva min lyktgubbe. Han var verkligen
för mig ett lyckligt utdrag ur bondhopen, i
anseende så väl till sin fromhet, som sitt naturligt
goda omdöme. Enfalden har en egen kunskap,
som h varken kan härma eller härmas. Vi
sträf-vade hela den regnsjuka dagen igenom och voro
skiftevis på hästryggen, der man, för klöfvets skull,
satt som på en trähäst; skiftevis lunkade vi på
våra egna menniskofötter, hvilka voro utrustade
på Serna vis, cl. v. s. med en sort bättre tofflor.
Min kropp var trött af sin möda, och själen af
sin; ty, oaktadt min bonde från Sör i berget^ som
han kallade sitt hem, var, öfver skogen, en
ganska passande umgängesmenniska, föreföll det dock
ödsligt och tryckande, att, inom sitt eget
fädernesland, ej känna igen det och ej kunna tala dess
språk rent med den enda menniska, -som var mig
nära. Vi måste taga långa omvägar, i talet, till
vår gemensamma tolk. Sernaspråket har det
utmärkta i sin construction, att den definitiva
ändeisen sättes såsom artikel framför nomen.
Ser-nafolket och Sernaskogen äro verkligen ett par
motstycken till hvaranclra, ur två olika naturens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:13:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nosdalarne/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free