Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Några drag ur svenska industrins utveckling sedan 1859. Arbetsmetoder och tekniska hjälpmedel. Av bergsingenjör Erik Hylander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sr
Domnarvets järnverk. Redan vid driftens igångsättning på 1870-talet en för den tiden stor anläggning, har
Domnarvet utvecklats till landets största järnverk.
kolpulver, som antändes, varvid den sintrar ihop till en kompakt kaka, vilken sedan krossas
till lämplig styckestorlek. Den första brikettugnen byggdes 1902; sintringsmetoderna infördes
först 1915. Brikettillverkningen, som 1906 uppgick till 78,000 ton, nådde sitt maximum
1915 med 349,000 ton men har sedermera hastigt sjunkit (endast 34,000 ton 1926), medan
sintertillverkningen på grund av billigare kostnader i stort sett oavbrutet stigit till 144,000
ton åren 1924—26.
Järnhanteringen visar i fråga om produktionen ej samma rekordartade uppsving som
gruvindustrin men har i fråga om metoderna undergått en genomgripande omgestaltning.
Antalet använda masugnar, som från 1830-talet till fram emot 1870 var c:a 220,
minskades från denna tid till c:a 120 stycken 1914—18 för att sedan ytterligare sjunka.
Samtidigt har emellertid den producerade tackjärnsmängden per masugn och
blåsnings-dygn ökats från c:a 6 ton omkring 1860 till c:a 29 ton 1926. Denna ökning beror dels
på en sedan 1870-talet fortgående modernisering av masugnarna, dels på en
koncentrering av driften, som fört med sig, att ett stort antal mindre hyttor nedlagts.
Det vid masugnarna använda bränslet har en tvåfaldig uppgift, nämligen dels att
ut-reducera järnet ur malmen, där det förekommer bundet vid syre, dels att alstra det för
smältningen och reduktionen nödvändiga värmet. Som bränsle användes huvudsakligen
träkol och koks. Sverige har varit hänvisat till det dyrare träkolet, vilket medfört, att
produktionen inriktats på framställandet av tackjärn av högre kvalitet, huvudsakligen för
stålberedning, medan behovet av billigare tackjärnssorcer till stor del måst täckas genom
import. Den framväxande träcellulosaindustrin har orsakat en knapphet på de
virkes-kvaliteter, som användas vid träkolningen, varför man på olika sätt sökt minska
masugnarnas behov av träkol. Ett led i denna strävan är uppfinningen av den elektriska
masugnen (uppfunnen av A. Lindblad, A. Grönwall och O. Stålliane), som på Jernkontorets
initiativ praktiskt prövades åren 1910—11 och som sedermera tagits i bruk vid flera svenska
järnverk. Den elektriska masugnsprocessen kräver bränsle endast för malmens reduktion,
vilket innebär att c:a 2/s av träkolsmängden kan sparas. Ehuru den elektriska masugnen
ännu ej kommit allmänt i bruk (f. n. finnas c:a 10 st. i Sverige), har den under
efter-krigsårens lågkonjunktur visat sig väl hävda sin ställning i förhållande till blästermasugnarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
