Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dans, av Birgit Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dans
talen har även de rent klassiska
koreograferna tagit intryck av den
fria dansens dramatiska stil.
Englands statsbalett, Sadler’s Wells,
framför inte bara romantiska sagor
om ’ svandrottningar och |sylfider
utan också baletter om storstadens
slumkvarter, Hamlets tankar i
dödsögonblicket (Helpman) och
andra dramatiska idéer i modern
koreografi. Och i Amerika har
klassiska koreografer som Agnes de
Mille gått in för en fri dramatisk
stil och förnyat den traditionella
operett- och revydansen.
Här i Sverige är klyftan mellan
klassisk och fri dans ännu kvar,
åtminstone till det yttre. Den rent
klassiska stilen omhuldas av
Operabaletten, medan de fria
koreograferna mest har arbetat med
fristående grupper och gjort turnéer i
landsbygden och utomlands. De har
i stort sett följt Jooss’ linje —
Gullberg, Cramér — och söker
sammansmälta den fria danstekniken med
den klassiska.
Jooss’ första framträdande
tillhörde perioden efter första
världskriget, 20-talets hektiska
storstadsatmosfär med mörka och grella
färger och starka kontraster. Det var
en Sturm-’ und Drahgperiod för
danskonsten; känslan, smärtan och
trotset bröt sig fram och sprängde
de gamla’ formerna. Konsten måste
med vissa mellanrum, dyka ned i
verklighetens värld för att förnya
Birgit Cullberg som Kleopatra
424
Ensemble ur Jooss-baletten Pandora
sig och finna en sannare form. När
det gäller dansen är problemet form
och innehåll ännu svårare än inom
andra konstarter, därför att
människans egen kropp är materialet, och
detta material kan inte omskolas i
en handvändning. Rörelser måste
övas och övas tills de blir
automatiska, ën andra natur. Den fria
dansen sökte sig tillbaka till de
naturliga rörelserna, därför att den
klassiska skolan urartat till rena
akrobatiken, tekniken för dess egen skull.
Frågan är emellertid vad som är
naturligt, när det gäller dans. En
klassisk ballerina rör sig inte
naturligt, hon är tränad i en sträng
fopm, som inte låter henne känna sin
egen tyngd; varje steg göres på ett
sådant sätt, att
tyngdöverflyttning-en döljes, och varje ställning
uttrycker en svävande, oåtkomlig renhet.
Det är romantikens kvinnoideal,
syl-fiden, som lever kvar. Men om
denna teknik utnyttjas på ett
psykologiskt motiverat sätt, blir den
naturlig och sann. Det drömlika,
fantastiska kan ju vara lika verkligt —
t. ex. ett själstillstånd, en stämning?
— som en realistisk skildring. Det
är här den fria dansen troligtvis
gjort sin största insats i
danskonstens utveckling. Kravet på logik i
kompositionèn och på äkthet och
spontaneitet i känslan. Denna
teknik är nödvändig som ett
komplement till den klassiska. Jooss och
Sadler’s Wellsbaletten har visat
vägen, men ännu finns det mycket
konservatism att övervinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
