Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordarter
855
Lerhalt J ordartsgrupp
under 5 % Lerfattiga eller lerfria jordar samt något leriga eller mycket svagt leriga jordar.
ca 5—15 % Måttligt leriga eller svagt leriga jordar.
ca 15—25 % Biandleror (grovleror, lättleror).
ca 25—40 % Mellanleror.
över 40 % Renleror (finleror, styva leror).
Humushalten dominerar Organogena jordarter. Hit räknas
ler-gyttjor, gyttjor, kärrdy el. sjödy, kärrtorv och mosstorv m. fl. samt motsvarande mat jordstyper
(mull-jordar).
Redan när lerhalten uppgår till
blott 15 %, blir lerkaraktären så
utpräglad, att jordarten kallas lera.
Namnen lättlera och styv lera
kunna vålla missförstånd, ty ofta äro
renlerorna mera lättbrukade än
blandlerorna. Vid lerhalter över
30 % är jorden verkligt plastisk
(formbar). Mellanleror och
renleror sammanfattas därför ofta
under benämningen plastiska
jordarter. — Om två jordarter vid s. k.
mekanisk jordanalys (se
Jordanalys) visat sig ha liknande
sammansättning, kunna de ha ganska olika
egenskaper, om den ena är en
morän, den andra en sorterad jordart.
Vid jordartsbedömning bör man
därför skilja på dessa båda slag.
De till gruppen biandleror hörande,
sorterade molerorna och
mjälleror-na, som i olika trakter kallas
backlera, björklera, skogslera eller
skorplera, äro t. ex. utpräglade
flytjordar, som ofta besväras av
uppfrysning och skorpbildning.
Dessa jordarter förekomma
flerstädes i södra och mellersta Sverige
samt i Norrlands älvdalar. Hos
motsvarande — i våra
kalkstens-och skiffertrakter vanliga —
mo-ränblandleror återigen där
materialet har större sammanhang och
något mindre genomsläpplighet,
förekomma sällan dessa
olägenheter. — För moränjordar av alla
slag gäller att de till följd av sitt
bildningssätt ofta äro mera
steniga, men likväl bördigare än
motsvarande sorterade jordarter inom
samma grupp. Bland de plastiska
moränlerorna är sydvästra Skånes
baltiska moränlera den bördigaste
och viktigaste. Bland de plastiska,
sorterade lerorna märkas särskilt
den glaciala, ofta kalkrika, varviga
leran och den något mera utlakade
postglaciala leran, vilka ha stor
utbredning inom mellersta Sveriges
slättbygder. I högre belägna
trakter, som efter istiden ej legat under
vatten, är den vanligaste jordarten
en stenig moränmo, vilken
flerstädes med stor möda uppodlats. Man
kan ofta iakttaga, att lerjordarnas
matjordslager har lägre lerhalt än
den underliggande alven, till följd
därav, att en del av de finaste
partiklarna slammats bort och
stundom anrikats i alvens porer och
sprickor. På sandjordar däremot är
förhållandet ofta det motsatta,
beroende därpå, att förvittringen i
matjordslagret är kraftigare än i
alven. — Matjorden har alltid en
viss inblandning av mullsubstans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
