Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Suckulenter - Suffolkhästen - Sugdike - Sulfat - Sulfatjorden - Sulfatved
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1664
Suffolkhästen — Sulfatved
kunna också mer eller mindre
sakna blad, varvid den uppsvällda
stammen tjänstgör som
assimila-tionsorgan, stamsuckulenter.
Suc-kulenter utmärkas av sin förmåga
att uthärda torka under längre tid,
vilket bl. a. sammanhänger med
att bladen och stammen vid
tillgång kunna upptaga och lagra
stora mängder vatten. De äro även
så inrättade, att vattenavgivningen
till luften blir den minsta möjliga.
Suckulenter förekomma framför
allt på lokaler, där långa
torkperioder omväxla med kortvarig men
jämförelsevis riklig nederbörd. Som
exempel kan nämnas den hos oss
på berghällar och stenmurar
vanliga fetknoppen (Sedum acre) och
kaktéerna, som i sina hemländer
vanligen äro ökenväxter. D. L.
Suffolkhästen, se Hästraser.
Sugdike, se Dränering.
Sulfat, salt av svavelsyra, se vidare
under respektive metall.
Sulfatjordar. De sura saltjordar i
vårt land, vilka vanligen, fast
kanske mindre riktigt, benämnas
alunjordar, påträffas mest i
sjö-och havsavlagringar, men även i
inlandet i trakter över högsta
kustlinjen äro dylika jordar rätt ofta
förekommande. Vid en av Svenska
Mosskulturföreningen utförd
kartering av ca 10.000
nyodlingsföre-tag på torv- och gyttjemarker
under de senaste 50 åren, visade
det sig vid kemisk analys, att
40 % av gyttjor och 10 % av
torvjordar hade en i förhållande
till kalkhalten växtskadlig halt av
svavelföreningar. Av gyttjorna
äro särskilt detritus-, ler- och
gytt-jemyllorna och av torvslagen vass-,
starr- och brunmosstorv
svavelsy-rerika. I enstaka fall kan
svavel-syremängden gå upp till mer än
50 ton pr ha till 20 cm plogdjup
och pH-talet gå ned så lågt som
till 2,3. Vid odling av sulfatjordar
måste först och främst en
tillräcklig dränering företagas till 1 m
djup. Jordbearbetning sker därefter
till högst 30 cm djup. Genom att
luft och fukt genom bearbetningen
få möjlighet att i den uppluckrade
och finfördelade jorden påverka
sulfiderna, oxideras de sistnämnda
till största delen till sulfater.
Samtidigt sker en hydrolys av
järn-och aluminiumsulfat, delvis till fri
svavelsyra. Surhetsgraden kan
visserligen härigenom för tillfället
ökas därigenom att förut olösliga
sulfider överföras till vattenlösliga
föreningar, men dessa tvättas med
nederbörden bort eller djupare ned
i marken, där de icke under
normala dräneringsförhållanden
kunna skada växtrötternas
närings-upptagande. Ofta kan det
emellertid — särskilt i fråga om mycket
svavelrika jordar — dröja många
år, innan de salter, som finnas i
matjordslagret, hinna bli sköljda
längre ned och jorden på så vis
kan bli användbar för
växtodling. Senare måste man också vara
försiktig i fråga om jordens
bearbetning, så att ej genom jordens
sättning svavelhaltiga lager brukas
upp i matjorden. — Sedan
svavelsyran i matjordslagret på så vis
genom nederbörden till större
delen uttvättats, bör genom
upprepade kraftiga kalkningar
återstoden till mesta mängd neutraliseras
för att odling med fördel skall
kunna ske. En fullständig gödsling
säkrar bördigheten och minskar
surhetens inverkan. Fosfat kan
lämpligen givas i form av råfosfat.
De första åren efter det som
odlingen företagits odlas på
sulfatjordarna helst icke mera krävande
växter, såsom vete, baljväxter,
kålrötter, betor o. d. utan i stället
havre, gräs, potatis o. d., som
bättre tåla sur jord. Hj-dt.
Sulfatved, se Pappersved.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
