Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. I kyrkan och bönesalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm. Ebeneserkapellet ligger i hörnet af Brännkyrkagatan och
Blecktornsgränd. Man kunde tro, att det vore alldeles ofanligt aflägset,
och kommer man en mörk vinterafton upp i de trakterna, ser där
just icke ny-stockholmskt ut. Brännkyrkagatan, förr kallad Besvärsgatan,
är ännu ej mycket »moderniserad», men hon varder det nog.
Kommer man med Mariahissen upp till den gatan, märker man
snart nog en stor byggnad i ett hörn, en byggnad som reser sig
öfver alla de andra husen, ser allvarlig och aktningsbjudan det ut. Det
är Ebeneserkapellet.
Här är dålig belysning, ty här finnas inga skimrande
handelsbodar. Man ser få vandrare bland snöhögarne. Kapellbyggnaden står
alldeles mörk. Icke ett enda ljus ur något fönster. Vi försöka på
en dörr åt gatan. Stängd. En annan ingång i sjelfva hörnet är ej
häller öppen. Åt höger leder en brant, islagd stig upp till bärgen.
Men nedanför backen, det är Blecktornsgränd, lyser starkt. Där susar
en ångvagn fram och mycken rörelse märkes. Där är Adolf Fredriks
torg. Ebeneserkapellet ligger således icke så långt bort, som det kan
förefalla, när man i mörkret trefvar sig fram på Brännkyrkagatan.
Man kan med ångspårvagn fara ända till foten af Blecktornsgränd
och det är onekligen den snabbaste och bekvämaste vägen, när man
vill deltaga i en andaktsstund i Mariabärgen.
Från den branta backen lyser det genom en halföppen dörr. Det
är således den för tillfället tillgängliga ingången till kapellet. Vi träda
in och komma genom en förstuga i en tämligen stor, men ej synnerligt
hög sal, tillräckligt, men icke rikt upplyst af några gaslågor utan
kupor. Här är alldeles tyst och ej synnerligt mycket folk. Vi taga
plats på en af de enkla bänkarne, midt för talarestolen, hvilken står
på en låg upphöjning vid ena långväggen. På den upphöjningen sitta
tre allvarlige män.
Salen är ytterst enkel, utan en enda prydnad på de slätmålade
väggarne, med undantag af en väggklocka ofvanför talarestolen.
Församlingen ser också enkel ut och består till största delen af
kvinnor, de flesta fattigt klädda, ett par i bärgade borgarfruars klädsel,
några gamla, kanske ännu flera unga. Männen äro tydligt
kroppsarbetare.
En af de allvarlige männen bak om talarestolen, en medelålders
karl med godt utseende och ljust helskägg, reser sig och säger
något sakta till en ung man som sitter i talarestolens granskap. Den
unge mannen beträder upphöjningen. Han har en guitarr i handen
samt förklarar, att han nu skall sjunga en gammal sång.
»En sång som är hundra år», tillägger han, »men lika god
för det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
