Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
NVA TROLLSLÄNDA!*.
N:o 2
— Jaså, jaha, jag tyck’e också att du
icke var dig lik . . . Nå god dag. lilla söta
Gunilla, du är en lång flicka du! Hvar har
du syster Syrena? —
— Jag är Spirea och der är Camilla, —
kom det ur den frostiga mohairgarnsduken,
och den tilltalade, en smärt, mörklätt flicka
om 13 år, neg sedesamt och artigt.
— Jaså, nå det är detsamma. Och du
är Svante Pingelblom, du?
— Born, — rättade bemäide herre," i det
han bugade sig.
— Hvad för slag. var det återigen bom?
— sade fröken Konkordia förbluffad. —
Amadea, kom du hit och hjelp inig hålla
reda på de konstiga namnen! .... Ha ni
torkat af edra fötter, gossar? Se här ha ni
alla hvar sin knagg för paletåerua. De äro
märkta, som ni se, ty jag vill ha ordning i
allt. —
— Barnen hade under tiden klädt af sig
och dervid i sinyg betraktat hvarandra och
de begge tanterna", i hvilkas vård de nu
skulle öfverlåta sig. Tante Konkordia såg
visst något sträng ut och hade t. o ni. litet
skägg på hakan, men bakom den bistra
minen tittade stundom ett godmodigt löje
fram. Tante Amadea deremot såg ut som
sjelfva beskedligheten, och barnen kände
in-stinktmessigt att för henne behöfde de icke
synnerligen taga sig i akt.
Lilla Mabelle smektes och kurtiserades och
försökte skutta för att visa sin fägnad
öfver deras ankomst. Men det gick illa, som
när en gumiboll fått, en spricka och ej kan
studsa.
Hvad här är fint och gammaldags
prudentligt, — tänkte barnen, när de öfver de
snöhvita mattorna i gåsmarsch trippade in i
matsalen. En viss beklämning smög sig
öfver dem, som visste sig icke ega ett
oklanderligt ordningssinne, och en liten räddhåga
sällade sig dertill vid åsynen af de många
gammalmodiga porslinssakerna, vaser och
nickande kineser på etageren i salongen.
Skulle de väl kunna undgå att törnå mot
något af alla dessa hotande blindskär?
Theköket rykte på bordet och stekt korf
med potatismos retade appetiten. Tante
Dika såg litet missnöjd ut, när Fritz
Ama-tus vid ätandet spärrade ut armbågarne,
som om han ämnat bana sig väg tvärs öf-
ver bordet och dervid ännu till stack
knifven långt in i munnen. Svante skrapade
potatismosen från sin tallrik medan ban
svängde den rundt med sådan ifver, att hon
trodde han skulle få flisor af porslinet i
halsen, ocb små ärtblommorna bredde tjockt
med smör på hvetebrödets Hon tyckte icke
om sådant bordsskick, men ville" icke
anmärka första qvällen.
Tante Dea, som sjelf åt som en fluga, såg
med förvåning och oro barnens strykande
appetit, och undrade om de skulle må väl
af att äta så mycket till qvällen. Fritz
Amatus lugnade henne med, att han kunde
äta tolf blinier och fem smörgåsar till
qvällen och ändå vara hungrig följande morgon.
— Och jag kan äta tio potäter och en
hel filbunke, utan kött och bröd, till en
middag — försäkrade Camilla, och ingen
vågade tvifla, som såg hennes runda kinder
och knubbiga händer.
— Ilur inånga julklappar fick du? frågade
i Svante sin granne, Fritz Amatus, i en
förtrolig hviskning.
— Tjugusex, när jag räknar alla käglorna
skildt, annars fjorton. Och du?
— Jag fick tolf, men deribland en fiol som
kostade 20 mark. Jag skall lära mig spela
fiol.
— Åhå! — utbtast Fritz Amatus så
beundrande, att han sparkade till bordsfoten,
hvarvid alla de fyllda nijölkglasen sqvalpade
öfver på duken.
Tante Dika mörknade allt mer och kunde
icke afüålla sig från att säga: Så oskickligt!
Härefter kommer jag att införa plikt för den
som spiller på duken. —
När qvällsvarden var slut, ledsagades
barnen af tante Dea till sina sofrum. Mabelle
följde med och profvade välvilligt allas
bäddar.
— Var god och tag dina svarta vänner
med dig när du går, — skrattade Camilla,
som fann att Mabelles besök inbragt henne
en svart hoppare.
Tante Dea tog afsked med några milda
förmaningar att släcka lampan och inte
glömma aftonbönen. Och nu voro barnen
allena.
Svante och Fritz Amatus hade ett rum
tillsammans. Den förre lade sig raklång på
måge i sängen för att sluta „Robinson",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
