Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 1 ILLUSTRE!)AD BARSTIDNING. 51
odjuret ifrån sig. Från sätet på dess rygg
stötte nian ined lansar efter tigern, gevären
aflossades och från alla håll störtade
.jägarne till för att värna sin nödställda furste.
Deras ansträngningar lyckades slutligen;
tigern höll sig länge krampaktigt fast vid
elefantens snabel, men slutligen föll ban,
genomborrad af otaliga spjut.
— Men hvad var det? Medan jag ännu
betraktade stridsfältet och det vackra och
fruktansvärda djur, som skälfvande rullade
sig på marken under det dess rytande blef
allt svagare, uppfångade min blick ett annat
föremål, som, hastigt som blixten, flög
genom luften. Framför mig var ett snår, som
kunde vara ungefär fyra meter högt, och
öfver detta snår satte en annan tiger, långt
större än den vi nyss liade fält. Det var
ett spräng, som jag icke hade ansett
möjligt,, om jag icke sett det med mina egna
ögon! Med en makalös spänstighet och
vighet, som var så mycket mera beundransvärd,
som djuret var af en förfärande storlek,
hoppade den präktiga tigern öfver de höga
buskarne och störtade rakt på oss. Detta
var den rätte, „memiiskoätaren", hvilken vi
hört omtalas, och den vi hade fält möjligen
dess hona eller en yngre kamrat. 1 nästa
ögonblick skulle vi på ett förfärligt sätt bli
öfvertygade om det fruktade djurets styrka.
Medan vår elefant lyftade snabeln högt i
luften för att rädda den och vrålade högt
och genomträngande och innan vi hunno
spänna hanen på våra gevär, var det
förfärliga ansigtet med dess glänsande tänder
och gnistrande ögon tätt. invid oss, på icke
mer än en armslängds afstånd. Tigern liade
i ett nvtt språng kastat sig upp på ryggen
af vår elefant och slungat föraren till
marken. Elefanten skälfde af fruktan, stegrade
sig ett ögonblick och försökte gripa
rofdjuret med snabeln. Då detta icke lyckades,
skakade ban så kraftigt på sig, att vi
störtade till jorden och tigern ined.
— Dä jag vaknade efter den första
be-döfhingeu fallet förorsakat, såg jag huru
tigern grep min vän med tänderna och
sprang bort med honom så lätt, soui om
det hade varit cn flink katt med ett möss
i munnen. Det var en syn, som kom
blodet att stelna i mina ådror. Ovilkorligt
lyftade jag mitt gevär, som jag vid fallet be-
hållit i handen, och sigtade. Om jag också
skulle trätta min vän, tänkte jag, är det
bättre än att lemna honom åt tigern. Men
mitt öga skymdes, mina händer skälfde, jag
fälde geväret. Detta var det förfärligaste
ögonblicket jag upplefvat. Det räckte
visserligen blott ett par sekunder, ty strax
efter — allt var som när man går i sömnen
— var jag i vilg efter tigern, och vid min
sida sprang den tappre, indiske tjenaren,
med sin laddade bössa i handen, Vi
störtade in i småskogen efter vilddjuret.
Buskarne stodo glesa här, och mellan dem kilade
tigern med sitt offer i munnen. Såframt
icke klapparenes kedja på andra sidan hade
hejdat honom, hade vi väl aldrig sett
honom eller lorden mera. Allt efter litet
försvann djuret ur vår åsyn, och den känsla uf
ängest., med hvilken jag då förföljde honom,
var nästan omöjlig att uthärda. Men så
dök den åter upp ur det höga gräset, och
jag fick nytt mod. Stundom fyldes jag af
j ett slags raseri, så att jag rusade fram
genom buskar och snår med en styrka och
i snabbhet, som jag under andra
omständigheter knappt hade egt. Den tappre hinduen
höll sig vid min sida. Huru länge denna
förföljelse varade kan jag icke säga. Mig
föreföll det, som hade den räckt i flera
timmar, och dock kan (let endast hafva varit
några minuter. Nu sågo vi tigern sakta
sina steg. Framför honom strömmade det
rök ur snåret, der klapparenes facklor gjort
verkan. Tigern staunade, lade den orörliga
börda han burit i sitt gap, ned jtå marken
och utstötte ett genomträngande tjut. Derpå
vände han sig om, såg på oss, lade sig ued
bakom min väns kropp med hufvudet tryckt
mot jorden som han piskade med sin svans.
Han tycktes hålla vakt öfver sitt byte, på
samma gång lian . med ögonen mätte det
afstånd, som ännu skilde honom från os-.
Jag stälde mig pä det högra knäet, spände
hanen och stödde armbågen mot det venstra. |
Nu var mitt öga klart och min hand säker,
trots ansträngningen. Jag skulle just trycka
af — afståndet var viilpass tvåhundra steg
och jag sigtade på tigerns panna, då ett
skott ljöd vid sidan af inig. Min ledsagare
hade redan sändt tigern en kula. Han
måste hafva träffat, ty djuret rusade
ursia-I nigt upp och störtade sig öfver oss. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
