Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
ILLUSTUEIIAD BA1LNTIDNING.
123
Nu sken solen åter grann, det var bara
ett åskregn. Vägvisaren klef i spetsen
belastad ined vår matsäckskorg. Derefter
Sabina med hatten i en vaxdukspåse under
armen, rödblommig duk på hufvudet,
uppskörtade kjolfållar och tindrande ögon. Det
dröp från alla träd och buskar; hon var nu
i sitt element, som är det våta, du vet Sist
trafvade, nej, lunkade jag på mindre öfvade
kapplöpningsben. Regnkappan på armen,
och solen på ryggen Så det baddadel
Vägen slingrade sig brant uppför mellan
skimrande hvita stenblock och perlbeströdda gröna
snår. Det ångade af porsris, åkerbär och
färskt björklöf. Mossan var mjuk som en
genomblött svamp; det sade plitsch, platsch
vid hvarje steg, och snart kunde vi börja
leta efter svampar i underkjolsfålleu.
Så gick det, halfann timme bara uppföre.
Nog kan du tänka att vi pustade, och mer
än engång varit villiga att offra våra tjugu
smörgåsar och åtta ägg för en enda klunk
friskt källvatten. Men när vi ändtligen
kommo upp, ja då, slända, glömde vi, att vi
voro uttörstade, pustande mennisko varelser
för den präktiga tafla, som på alla sidor låg
för våra ögon. Aldrig hade jag anat, att
vårt land var så vackert! Der låg det med
tusen glittrande blå ögon, kyrkor, byar,
bergstoppar och grönskande åkerfält. En lätt
svedjerök svepte nejden i mjuka, skira slöjor,
och solen kröp segerstolt fram ur svarta
åskmoln. Då och då ljungade en blixt och
hördes ett aflägset mullrande.
Sabina förhörde vägvisaren i Sotkamos
geografi och ban hade reda på hvar prick,
jag plockade hvita stenskärfvor till minne
ocli klef mina skor sneda för att betitta
utsigten frän alla sidor. Matsäckskorgen
tronade kungligt på högsta toppen af Wuokatti,
men vi hade glömt både hunger och törst,
hetta och slaskiga kjolar.
Nedfärden gick nästan i galopp. Det var
omöjligt att återhålla våra lifvade ben, hvilka
rusade nedför, som om de haft qvicksilfver
i tårna, eller hårnålarne, som under farten
dansade utför ryggen på oss! Åter på slät
mark, gjorde vi halt, anfangade en karl,
som liade bäst och kärra och kuskade af till
första gästgifveri. Der intogs en förnäm
middag kl. 7 pä aftonen och så bar det af
genom ödemarkens natt tillbaka till Kajana
Men den natten var ljus som klaraste dag,
och solen bligade röd och grann på oss,
när vi kl. 1 kröpo i våra sköna
Kajauabäd-dar.
Nästa dag kastade vi en slängkyss åt.
Ämmä och gingo ombord på en liten ångbåt,
som rök af med oss öfver Uleå träsk Det
var ett träsk, stort som ett haf, der många
stora båtar gjort kullerbytta i stormen.
Sabina, alltid mera tilltagsen än jag, gjorde
flux bekantskap med styrmannen och tvä
äldre fruntimmer. Hon talar finska som en
bel magister, eller rättare, sä som hvarje
finsk flicka borde kunna det. De bägge
fruntimren skulle som vi till Uleåborg.
Hvilken väg?* På tjärbåt. Alldeles som vi Tänk,
hvad det passade bra!
Kl }8 på aftonen voro vi i Waatit,
derifrån färden i tjärbåt skulle begynna.
Sällskapet, bestående af sex studenter och fyra
fruntimmer, klef tappert i en smal och
ran-kig båt, vid hvilket tillfälle Sabina gjorde
mig den tjensten att trampa af mitt para
plyskaft. Således två invalider! Vi togo
plats på lösa bräder, på kappsäckar och
klädbylten allt hur det passade, och så gick det
lös. En forsstyrmaii satt vid rodret; vi litade
på. Gud och pä honom. Nu kommo vi till
första forsen. Huj, så det bar af, i tusende
krumbugter, bland brottsjöar ocli fräsande
hvirflar! Vår båt slingrade sig som en ål
mellan bränningarna; han brakade och
knakade, pep och gnisslade, men höll ihop med
sin dyrbara börda. Än körde han rakt mot
en klippa och svängde i sista minuten; än
snurrade han om på. samma ställe, lik ett
äggskal i en kokande gryta. Osynliga sjötroll
slungade skoptals med vatten i nacken på
oss, och skummet yrde som snö kring våra
hufvuden.
Det var hemskt roligt, Slända! Hvad skulle
alla gamla tanter, skuggrädda onklar och
försigtiga kusiner sagt, om de sett oss der
i äggskalet på de fräsande vågorna?
Dumdristiga barn, skulle de sagt. veta ni ej att
det är .att fresta Gud? Och de ha nog rätt
i, att det är ett vågstycke som lika gerna
kunde slutas illa som bra. Meu pappa har
sjelf rest. den vägen och ban sade, att med
Guds hjelp och säkra styrmän går det nog
bra, vi skulle ej glömma att skaffa oss
hvardera. Och så tycker pappa om litet djerf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
