- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Andra Årgången 1886 /
124

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124

MIA TROLLSLÄNDA?»’.

N:o 16

het och mod. Hvarför skulle ej två stadiga
flickor af obestämd ålder kunna reda sig lika
bra, som de unga gulnäbbar till studenter,
hvilka göra den resan hvarje är? Sådant
härdar och stärker sinnet och för en näunare
naturen och det modiga folk, hvilket liksoui
vuxit fast vid densamma.

Färden gick genom den stilla ljusa
sommarnatten, genom täcka byar vid elfvens
stränder och genom skummande forsar. In
gen var rädd; alla njöto af det storartade
skådespelet. Vi voro muntra men tystlåtna;
ett högljudt ord skulle stämt illa öfverens
med stundeus allvar. Och dessutom måste
vi sitta mycket stilla, ty vid minsta rörelse
vippade båten. En och annan gång kom en
stackare att göra en oförsigtig rörelse,
hvarvid en förkrossande blick från de öfriga kom
honom att återhålla andedrägten.

Yid hvarje större fors kom en pålitlig
edsvuren styrman med blank bricka på
bröstet ombord för att. styra nedför forsen.
Deremellan satt en tolfårig pojke vid rodret.
Det, var en baddare alt se morsk och
man-haftig ut! Och inte skulle heller Per eller
Pål kunnat styra i dessa slingrande
kruin-bugtcr och strida strömdrag, fojken var
smickrad af det fÖrti oende han åtnjöt och
såg så värdig uf som en kapten på
kommandobryggan. Men så kom en hiskelig
smörgås, langad till honom frän roddarne i
fö-ren, och då tappade ban bela värdigheten
och ramlade ned i jembredd med en vanlig
hungrig pojke.

Vid 1’yhåkoshii det längsta och vildaste
fallet med sina herrliga branta stränder och
sina hvithufvade hvirflar, — just der
spänningen var som störst, — hördes ett brak i
vår båt. Jag tror vi alla bleknade. Har
båten remnat? Vi vågade ej fråga högt, ej
vända oss om, så fjettrade voro vi af
ögonblickets fara. Men ett däiupadt skratt från
aktern lugnade oss. Ett af de bräden, på
hvilka tre hvitmössor suttit, hade skrunuit
undan, och der sprattlade nu tre par
förskrämda hen, och tre hvita mössor sutto på
sned i nacken, till kamraternes stora
förnöjelse.

Klockan half fem på morgonen, när solen
redan stod högt på himmelen, landstego vi
trötta, förtjusta ocli tacksamma i Muhos, fyra
mil från Uleåborg. Vi hade att gå en verst



till gästgifverict, solen baddade, dammet
livirfladc, som nyss Pyhäkoskis skum. och vi
grälade om en kappsäck, som hvardera
envisades att vilja släpa fram. Ja, vi riktigt
grälade och lade oss som ovänner, fnurriga
och stötta. Just ett vackert slut på en så
herrlig dag I Men nästa morgon var vreden
glömd, och vi kuskade af som såta vänner
på gemena kärror till den staden Uleåborg.

(Forts.)

I barnkammaren.

III.

Kalif på äfventyr.

— En saga! bad Vivi.

— En saga! upprepade Krusbäck.

— En saga, pep äfven liten Arne, likasom
han skulle begripa hvad en saga är för slag:

Tron I, bytingar, att jag är fullproppat!
med sagor såsom ni med smörgåsar? Tron
1, att jag kan plocka sagor såsom Ni lingon
i skogsbacken om hösten? Kanske få Ni
åtnöja eder i dag med ett äfventyr, som
hände äldsta bror en vacker dag, långt
borta uti Australien.

Kalle seglade på ett stort skepp lit, på
den stora oceanen. Det förstås, att ban icke
seglade der ensam, der funnos äfven hans
pappa, mamma, syskon och mycket annat
godt och hederligt folk. Skeppet seglade
från Finland till England, — nu är det bäst
att taga fram verhlskartan! — vidare ut
genom Engelska kanalen ut i Atlantiska
oceanen, rundt Afrikas sydliga, goda hoppets
udde ocli derefter öfver Indiska Oceanen till
Ostindien. Derifrån åter ned till Australien,
vidare ut i Stilla oceanen, rundt Amerikas
sydligaste udde, kap Ilorn, och sist till
Ku-ropa tillbaka. Det var en lång resa, och
hvad Kalle och hans syskon sågo och
upplefde på denna färd, derom vore mycket,
mycket att beiätta, men dertill blef en
af-tonqvist för kort. Derför åtnöja vi oss ined

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:33:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1886/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free