Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
ILLUSTUEIIAD BA1LNTIDNING.
141
gissat rätt. Farmodern i slottet vid
Pyre-neerna liade skickat efter henne, och hon
skulle fara med miss Duncan, så snart
terminen var slut.
Sålunda försvann hon ur vårt skollif, men
vi mindes henne alltid och talade ofta om
henne, ty hennes modiga handling hade
qvarlemnat ett djnpt och outplånligt intryck i
våra hjertan. Vi kunde icke alla utföra
stora, märkvärdiga handlingar, men det
förefaller mig som oni hjeltemod vore utsidan
af en dygd, hvilken vi alla kunna ega —
sjelfförgätenhet.
varo och en nästan otrolig styrka och
kallblodighet, hålla hans hufvud upprätt och sig
sjelf och honom öfver vattenytan, tills båten
uppnådde dem.
Ni kan föreställa er med hvilken
hänryckning vi mottogo henne, då hon, något blek
af ansträngningen, men glädjestrålande
återvände till oss. Ilade vi förut hållit af
henne, så tyckte vi nu att vi dyrkade henne,
för hennes niodign, sjelfuppoffrande sinnes
skull.
Men ack! Vi skulle icke länge få behålla
henne och glädjas åt att hafva en lifslefvan-
de hjeltinna ibland oss. Då den sista dagen
af terminen var inne, sutto vi alla efter
frukosten i skolrummet, funderande på den
sista examensuppgiften, då miss Duncan
inträdde och kallade Bia till sig. Miss Duncan
hade eu bok i handen och min första tanke
var att hon skulle fråga Bia om någonting
derur. Men allt hvad hon sade, var: Bia,
mrs Walters önskar tala med dig i
frukostrummet.
— Ack, Bia! - sade jag, då hon gick
förbi mig. Hon gaf mig ett af sina ljusa
småleenden och gick. Vi anade båda hvad
detta budskap hade att betyda, och vi hade
En visit hos fru Sola.
Æ» (Me<l bild.)
W|et blåste förfärligt. Björkarne böjde sig
v. med mjuka ryggar, sanden yrde som
moln längs trädgårdsgångarne, och köks
Britas kjolar stodo som en luftballong kring
henne hvar gång hon rörde sig ute Det
var icke godt att hållas på benen, och kom
man engång på näsan, sä var man icke
menniska att komma upp igen. Vågorna vid
stranden rullade hvita som snödrifvor, och
stolta Petter, vindflöjeln, gnisslade och vred
sig som en skolpojke under karbasen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
