Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
NYA TROLLSLÄNDA?).
N:o I 8
— I dag far jag ut att segla — sade I
Cesar bestämdt.
— Det låter du bli, — sade pappa ännu
bestämdare. .
Ja, men det blåser så bra, — menade
Cesar.
— Det tror jag det. Du kunde i ett huj
blåsa rakt in i solen. Men låt nu bli att
gå ued till stranden, annars kunde det bända,
att jng leder dig derifrån vid örat.
Cesar såg murrig ut, men måste uppgifva
sina segelplaner. I stället gick ban bakom
sjöbodan för att klippa nya svansar åt sin
pappersdrake, som hette Eolus. Det var ej
lätt att klippa i blåsten. Papperet
fladdrade mellan hans fingrar; Eolus ryckte på
tömmarne. som fjettradc honom vid jorden.
Trädtopparne susade och hviskade . . .
vågorna sorlade . . . och tiden blef läng . . .
Bäst det var, ryckte Eolus sig lös. Cesar
såg det och fick tag i sista knuten på
bandet. Han höll stadigt fast, han halade och
drog på tömmen, men Eolus var starkare
än ban. Han lyfte honom öfver jorden, så
tåspetsarne ej rörde vid markon. Men Cesar
släpte ej sitt tag. Tvärtom halade ban på
af alla krafter, tills ban kom upp på Eolus’
rygg och der satt han på knä och höll sig
fast som en kardborre. Allt högre gick det,
öfver hus, öfver trädtoppar. — Hvart bär
du mig? — frågade Cesar, som började känna
höjden hisnande. — Till solen, svarade
Eolus.
De mötte en kråka. — Kraak, hvart bär
det af kamrat?
— Till solen! - skrek Cesar och undrade
om det ännu var långt qvar.
— Devars, hvilken hög-färd! — sade
kråkan, som alltid slog hufvudet på spiken.
Molnen seglade tätt öfver deras hufvuden.
Det var inoltyst, i den vida rymden, och
luften blef allt kallare och lättare. Cesar blef
hungrig af färden, det riktigt sved i magen.
— Hör nu Eolus, man kan väl få en
smörgås deruppe? - frågade ban.
— Det kan väl hända, — svarade Eolus,
— ifall fru Sola ej äter upp dig som en
lagom smör-gås.
— Det skulle jag icke tycka om, — sade
Cesar. — Bär mig då hellre tillbaka till
pappa och mamma.
— Det går ej an, vi äro nu i tamburen, —
t sade Eolus och körde in genom ett grannt
rosenrödt aftonmoln. — Bär dig nu bygg
ligt åt, och tala bakfram, annars förstå de
dig icke.
De stannade vid tamburdörren och ringde
på. En betjent i livré öppnade. Han var
klädd i röd sammetsjacka med knappar af
stora solrosor.
I — Goddag, är fru Sola hemma? — frågade
Cesar. Betjcnten stirrade frågande på honom.
— Gaj råtsrdf jcl — svarade han.
— Jaså bakfram. — tänkte Cesar. — Nå,
rä ur/ Alos ammeh? — upprepade ban.
— Aj, aj tssir! — sade betjenten
förbindligt, It a v ås dog hco gifs ni!
Han öppnade dörren, och Cesar steg
förbländad tillbaka. Derinne var ljusare, än
hundra Edisons lampor tillsammans. Och så
hett, att kläderna begynte smälta och droppa
af honom i stora klunsar. Fru Sola kom
emot honom. Hon liknade hans gumor,
fru Lundelind, var klädd i brinnande guld
och hade örringar af röda ruhiner.
Cesar bockade ödmjukt och Bade: gaddog !
— Gaxldogl — svarade fru Sola vänligt
och strök honom på kinden. Hennes hand
var het som ett stryklod. — Når fira ich
reni rno le ml? — frågade hon.
— Når/ nedroj, — svarade Öecar. — lic o
gaj rä ås girgn uh. Nak na in å f ne
såg-röins hco t te sal g tksirf nettav?
— Anreg, — sade solfrun och befalde
betjenten hemta det önskade. — Ttis den!
— sade hon.
Cesar svettades. Den, som väl vore hemma
och fick doppa sig i sjön, tänkte han.
Tröjan ocb byxorna bade redan droppat af, lif—
stycket och kalsongerna begynte följa
exemplet.
— Pub, jag förgås! — pustade han. I
detsamma kom betjenten. lian bar på en
bricka små kakor af glänsande gulddeg, och
smöret, som fräste ocb spottade på
assietten, var flytande som sås. I ett glas rykte
den läskande drycken, som skållade Cesars
tunga vid första försöket att dricka.
— Emmokehlüo! — sade fru Sola artigt,
utan att märka Cesars förtviflade belägenhet.
Hon tog sjelf för sig af guldbrödet, doppade
det i smörsåsen och åt med god smak. —
Låks! — sade hon och häldo i sig den
rykande drycken. När hon slutat, bad bon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
