Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 NYA TROLLSLÄNDA?). N:o I 8
l>et var unga svalor, de hade ingen erfa-
enhet, men trodde sig i alla fall veta bättre
än de gamla.
Vi Hyga, vi flyga, qvivivitt, — svarade
flertalet och så höjde sig en skara fåglar
från taket och flögo rakt upp, sedan hvilade
de en smula på vingarna och så bar det af
högt öfver skogstopparne, tills det såg ut
som om de försvunnit bland molnen.
De andra stannade ännu en stund qvar
på samlingsplatsen, vände på sina små svarta
hufvuden och sågo mycket förnumstiga ut.
alldeles som om du menat: — se på oss.
huru kloka vi äro som stanna och njuta så
läuge vi kunna. Vi fjeska inte, vi.
Det var som sagdt en vacker dag och när
qvällen kom, fans der icke en enda liten
molntapp på den klara himlen. De granna
geotginerna på gården böjde ödmjukt sina
stolta hufvuden, de visste hvad en sådan
qväll hade att betyda, och kände redan
frostens iskalla andedrägt flägta emot sig.
De. visa svalorna som på diigen varit så
säkra och modiga, hade krupit ihop i de
glesnade boen för ntt få något skydd; der
sutto de och huttrade och frösö, den långa
kalla natten, och tänkte på kamraterna som
redan voro ett godt stycke på väg mot
södern.
När morgonen grydde, var marken hvit
af rim, gräset stod styft och hvarenda
geor-gin var död. Svalorna tittade ut med
yrvakna ögon. O ve, nu hade vintern kommit,
och de voro qvar!
Några timmar senare sken solen åter klar,
hon kvste bort rimfrosten från gräs och
buskar och värmde luften på nytt, men
någonting af nattens kyla qvarstannade dock
såsom en aning om den kommande vintern. —
Siu qviqvivivitt — qvittrade svalorna och
gjorde i flygande fläng restoilett — solen
skall inte mer narra oss, nu flyga vi också.
Ännu en afskedssång, och borta voro de
alla, nej icke alla. Den följande dagen flög
en rakt in genom köksdörren; hon flaxade
förskräckt upp mot taket, sedan mot fönstret
och der fick köksan fatt. på den. Darrande
och med högt klappande hjerta låg fågeln
i hennes varma hand: — ser man på
stackarn, han har sår under vingen,—sade köksan.
— Det var visst derför han inte kunde flyga
med de audra, — menade mormor. Moster
sade intet, men tog en fjäder, doppade den
i olja och smorde dermed såret. Det
ryckte till i den lilla skälfvande kroppen,
sedan låg fågeln belt stilla, ända tills köksan
gick ut på gården och försigtigt höll upp
handen, så att svalan skulle få luft under
vingarna. Då flög hon med ett litet qvitter
till boet invid takrännan.
Mormor såg bekymrad efter henne —
Stackars lilla svala, — sade hon, — skall hon
nu bli här för att frysa ihjäl? — Moster gick
och satte sig vid pianot och sjöng fågeln i
November, och köksan gret.
Flere dagar utgjorde den lilla qvarblifna
sommargästen hela gårdens talämne,alla kunde
se det svarta hufvudet ined de pigga kloka
ögonen i boet under rännan. Hvarje morgon
när köksan öppnade farstudörren, fick fågeln
hennes första blick och när det, blef mörkt
och kallt om qvällen, sade mormor alltid
med en suck: — ack den stackars svalan,
hvad hon måste hafva det ensamt deruppe
och huru hon skall frysa. Man har riktigt
illa att vara. när man sjelf får krypa i sin
goda vanna säng.
Pfi lördagen blef det ett riktigt ruskväder
med regn och stormbyar, men mot natten
lugnade vinden och söndagsmorgonen var så
skön som en höstmorgon någonsin kan vara.
Solen sken på de brokiga löfskogarne så att
de glänste som idel guld, och luften kändes
mild och ren.
Mormor satt i sin gungstol och fägnade
sig åt. det vackra vädret, då var det plötsligt
som om någon sakta knackat på fönstret
och en liten mörk skugga skymtade förbi.
— Det var bestämdt min lilla sommargäst,
- sade mormor, — jag måste gå ut och se
hvad hon önskar.
Svalan satt verkligen icke mer i boet, hon
flög fram och åter utanför fönstren alldeles
som om hon velat visa att vingarne nu voro
starka 1 ill flygt.
— Nu ser hon så nöjd lit — menade
mormor. — Qvivitt, q vi vitt, — qvittrade fågeln,
sedan höjde ban sig och flög lätt mot den
höga blå himlen.
— Han reser, han reser, — ropade
köksan och sprang ut på gärden. Ännu hördes
ett jublande „qvivitt" högt, från rymden och
svalan flög som de andra öfver skogen mot
södern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
