Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 21 ILLüSTREBAD BARNTIDNING. 165
— Se, nu är den lilla svarta pricken
försvunnen, — sade moster som stod p&
trappan, - Gud ske lof att hon kunde flyga sin
väg och sla]i|i att stanna här ensam i kölden.
— Ja, — svarade niormor. — nog var
det Irra, men är det ej som om fågeln velat
säga oss farväl innan han reste, efter han
kom och slog med vingarna mot rutan?
— Stackars kräk, jag undrar just hur han
hittar vägen så ensam som han är. Må tro
han kommer jiå rätt, — undrade köksan.
— Var viss derom, sade mormor
vänligt. — Det är Gud som gifvit flyttfåglarna
instinkten att flyga till södern, när vintern
stundar häruppe i norden, och Herren skall
nog äfven visa denna ensamma lilla fågel
vägen öfver de vida hafven.
Aina.
Kamratlif.
i Forts frÄn mo 20.)
|Sjjn välriktad snöboll träffade honom nu i
w ögat, så att han med ett utrop af
smärta kastade sig ned i snödrifva!) och blef lig
gande der.
— Löfblad, hvad understår du dig? —
utbiast Blomfelt med gnistrande ögon —
Ser du icke. att pojken blöder? Skall du
göra honom blind? Och ser du icke, att
ban blott försvarar sig? Låt bli att slå
honom, eller skall jag tukta dig, så att du
mins det. Högfärdige slyngel, att så fara
fram med en fattig pojke!
Ilan tog Löfblad i kragen och ruskade
honom, samt kastade honom derefter
hand-löst i drifvan. — Gå nu, - sade han till
gossen, som rest sig och med rockärmen
torkade blodet från en skråma i patinan, —
icke får du mera stryk den här gången.
Löfblad steg upp med eu ursinnig blick
på Hlomfelt, hvars starka näfvar ban ej
vågade trotsa. — Vänta du, — tänkte ban
hämndlystet, — detta skall du få ångra
Han gick hem, under det vreden sjöd inom
honom och tusen hainndplaner korsade sig i
hans hufvud. — Att 1»ti sålunda näpst inför
alla de kringstående^ ögon, det var så att
man kunde bli vild! Såg ban icke hur den
der bredmunta pojken flinade, då Blomfelt
kastade honom som en vante i snödrifvan?
Och hur alla tyckte det var rätt At honom!
(•in hau nu blott kunde finna på bästa
sättet att stuka denne Blomfelt. som ständigt
niästrade och beherskade honom. Om ban
kunde finna den sårbaraste punkten i hans
inre och träffa honom der, så det riktigt
skulle kännas.
Han letade i sitt miune efter alla
Blom-felts svaga sidor och koui plötsligt ihåg
dennes vänskap för Daniel Hammar Det var
en fix idé. Han skulle nedsätta Blomfelt
i Daniels ögon och öfvertyga Daniel om att
ban var en falsk, skenhelig och despotisk
karakter, som det var skam att. vara vän
med. Han skulle omtala uppträdet med
ritningen och straffet, som Blomfelt ej ville att
vännen skulle få veta för att ej sjunka i hans
t aktning.
— Det skall vara min hämnd. Blomfelt,
-tänkte ban, — när Daniel vänder sig ifrån
dig med förakt och afsky. Och blir ban
sämre efter denna upptäckt, så är det ditt
fel, icke mitt.
lian njöt under några dagar af tanken på
sin hämnd och slutligen beslöt han att
utföra den.
Kn söndagseftermiddag knackade han på
Daniels dörr och trädde in, men studsade
då han såg Blomfelt före sig derinne. Ilan
skulle gerna vändt om, men Daniel hade
redan sett honom och ropade vänligt: — kont
in. Löfblad. — Ilan gick således fram och
helsade med minen af en ertappad brottsling.
Blomfelt lemnade sin plats vid soffan, och
de båda gossarne mätte hvarandra ined en
mörk blick. Daniel märkte ingenting,
undrade blott i sitt sinne öfver den ovanliga
vänlighet, som dref Löfblad att. helsa på
honom. De hade aldrig brytt sig särdeles 0111
hvarandra.
Löfblad pratade och berättade i en
förlägen. brådskande ton allt möjligt obetydligt,
som föll honom in, under det ban väntade
att Blomfelt. skulle stiga npp och gå. Denne,
som såg, att det ej skulle bli något af deras
läsning denna qväll, steg ändtligen upp och
tog afsked af Daniel med en vänlig
handtryckning. Löfblad såg med skadeglädje den
blick af tillgifvenhet, med hvilken Daniels
ögon följde honom, tills dörren stängts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
