Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2
ILLUSTRERAD BARNTIDNING.
3
uppmärksamhet följande, medan
krakmand-larne sakta knastrade mellan derå? fingrar.
— Joho, - började Camilla, — jag ti 11—
bragte, som sällskapet vet, en del af min
sommar hos vännen Eufrosyne på Saviniemi
storartade herregärd . . .
Kasse mumlade något ohörbart, som
skulle föreställa en blygsam invändning.
. . . Tant och farbror Himmelstjerna
unnade oss nil den frihet vi kunde önska. Vi
hade lof att göra allt hvad vi ville, utom
dränka oss i viken eller köra ihjäl oss med
de ystra hästarne . . .
— Eller bryta halsen af oss på
stall-skullen, der vi ofta voro lin danserskor, —
bifogade Eufrosyno.
... .la, och vi njöto vår frihet i fulla
drag. Till vår lycka voro herrarne Masse
och Kasse frånvarande på en tripp till syster
Angelika i Danmark.
— Tackar 1 — sade Masse och fälde i
detsamma näsan i famnen, till
utomordentlig fägnad för bela sällskapet.
.....och vi försökte ersätta tant och
farbror denna oersättliga förlust genom
tusen påhitt och odygder. Bland annat hade
vi lått lof att rida på Polle och Rosinante,
de spakaste kräken i hela stallet. Jag hade
aldrig suttit på en hästrygg förr, men Effi
var en schangtil ryttarinna, och jag var ej
alldeles oläraktig . . .
— Första gången satte du dig bakfram i
sadeln, — skrattade Eufrosyne.
. . . livad gjorde det? En dag voro tant
och farbror borta. Det var stortvätt och
ingen hade tid att låtsa om oss. Vi voro
gräsligt odygdssjuka och läto det först, gå
lös öfver oskyldiga .Maja Stina, som lappade
nät i sjöbodan . . .
— Men så fick Camilla lust att rida . . .
— Tyst, du I Ja, så betog iuig en
fruktansvärd lust att jaga åstad öfver berg och
backar och jag sade till Elli: kom, så låna
vi gossarnes kläder och rida ett tag ihögre
skolan", som det heter på cirkusspråket.
EHi var strax redo, och så skapade vi
oss till ståtliga ungersvenuer i Marsames
kläder och sinögo oss ned till stallet. Polle
var utgången, men Rosinante var inne, och
Felix, den söta sprakfåleu, som ingen
tordes rida på. — Jag tar Felix, skrek jag
strax, och Effi var oj den som afrådde. llon
klättrade upp på Rosina, och jag ledde
Felix ur stallet för att klifva upp från
bod-trappan. Felix var på godt humör och stod
beskedligt stilla . . .
— Han snusade bestämdt till mina
stöflat- och hade respekt, förmodade Masse.
Jag hade en sockerbit, se ni, som jag
mutade honom med. Så begynte vi rida i
sakta lunk ut genom grinden och till
landsvägen. Folk, som mötte oss, helsade artigt,
de togo oss för ,,patrons pojkarne’-.
— Men så kom der ett stort Hyttningslass
emot oss, som såg vidunderligt ut med
utspelande stolben och vippande skåp. Jag
vet ej hvad Felix tänkte på, men ban
begynte stegra sig och ville ej framåt. Jag
gaf honom oförsigtigt en snärt med piskeu,
och då skulle ni sett! lian reste sig på två
ben, ruskade på hufvudet och satte derefter
i väg i vildaste sken, sä Effi på Rosinante
blef långt, långt efter. Jag klappade Felix
och försökte lugna honom, men det hjelpte
ej. Jag höll mig fast, så godt jag kunde,
men kände bur mina armar tröttnade och
visste att jag snart skulle släppa mitt tag.
Då mötte oss en gärdesgård och en grind.
Det hajade till i mig, hur skall det, här gå,
tänkte jag? Och Felix besvarade frågan
genom att i ett liuj sätta öfver gärdesgården
rakt in i Nybaekas klöfverfält. Vid
språnget damp jag i backen midt i den doftande
klöfvern . . .
- Och då jag ändtligen andlös och
förfärad kom fram, — fortsatte Eufrosyne, —
så hvad tro ni hon sade, jo: här är så
skönt, jag önskar jag vore en häst. Och
der låg hon raklång på ryggen, utan en
skråma och mumsade på klöfvern. Men jag
var så förfärligt glad, att jag började
gråta.
— Ja, Kffi var så glud att Gud afvändt
en stor olycka, — sade Camilla en smula
allvarsammare. — Och nog var jag
tacksam också, fastän jag ej varit det minsta
rädd.
— Så fasttogo vi Felix, som helt lugnt
snaskade klöfvern, och vandrade hemåt.
Men Masses röck fick en skrapa af
gärdes-gården . . .
— Och vi fingo hvar sin duktiga skra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
