Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 14 ILLUSTRERAD IIABNTIDNlNfl. 109
Min knjutpojke hette Jakob Winther Han
var M Ar gammal, och delta var hans
Törsta sjöresa. Hans mor var enka, och jag
hade lofvat henne, alt jag skulle behandla
honom som min egen son, så framt ban
uppförde sig vill. lian var en ljnshårig,
qvick ocli intelligent pojke; men jag märkte
snart, att ban var mycket styfsint, ocl:
efter kort tid kom jag till det resultat, att
ban var dou mest hårdnackade ungdom,
som jag någonsin hade farit tillsammans
med. Jag tänkte för mig sjelf, alt ban var
sin moders ende son, och all hon hade sett
genom fingrarne mod honom och låtil
honom få sin vilja fram i allting; men jag
lofvade, att jag skulle göra hnnom mjuk" på
ell eller annat sätt.
Kn dag sade jag rent ut till honom, at I
jag skulle höja hans stridiga sinne, innan
ban lemnade mig. Till svar härpå såg ban
111ig i ögonen och sade, all jag gerna fick
slå ihjel honom, om jag hade lust! och jag
slog honom mod ändan af en |ross, tills
ban knapt kunde stå på sina bon.
Då jag frågade honom, om ban hade fått
nog, svarade ban, att jag gerna kunde slå
mera, om jag önskade. Jag hade stor lus!
att kasta honom öfver bord, men i samma
ögonblick raglade ban mot mesanmasteii, ocli
jag såg, att ban var alldeles kraftlös,
hvarför jag lät honom vara för den gången.
När jag efteråt i ensamheten tänkte på
pojkens stridiga natur, uiåste jag erkänna,
att ban var (len flinkaste, den mest.
uppmärksamme och redliga pojke, som jag
någonsin hade sett. När jag bad honom göra
det öller det. sprang ban Åstad som en
räkel; mon när jag i barsk ton befalde
honom alt göra något kunde jag strax se att
hans stridiga sinne kom fram, och detta
ville jag taga ur honom.
Kn dag, strax innan det blef middag, had
jag honom gå efter min oktant, emedan jag
ville taga solhöjden. lian stod vid räcket
och såg ned i sjön, och jag visste, att han
icke kunde höra mig. I)å jag andra gången
talade till honom, begagnade jag dessvärre
en ed och frågade, om han behöfde hjelp
för att röra på sig.
„Jag liör icke kapten", sade ban i tvär ton.
„Inte ett ord"!-svarade jag.
Hans blick, hans ord och det förut nämnda
likgiltiga sättet, på hvilket ban rörde sig,
gjorde mig rasande, och jng tog honom i
nacken, sägande:
„Svara mig en gång till pu samma siitt.
neil jag skall slå (lig till döds"!
„K;ipten kan gerna slå", svarade ban
orörlig som ön klippa.
Och jag slog honom. Jag fatlado ilen
förslå tågända, som föll mig i banden, och .-log
honom, tills min arm domnade, men ban
rörde sig icke.
„llur smakar det", frågade jag.
„Det är ännu litet lil i mig, det är bäst
att kapten slår ihjel mig mod oiis"! svarade
han.
Och jag slog honom igen. Jag slog
honom, tills hau sjönk nod framför mina fötter.
Jag had eu annan man hemta milt
instrument. Då jag fått det och jag hade rigtat
in del pil soleil, märkte jag till min stora
förargelse, att. solen allaredan hade passerat
meridianen och att det var för sent att få
min middagsobservation. Detta förökade min
vrede, och jag tog pojken i nacken, bar
honom bort till stolluckai), som togs af, och
jag svor på att ban skulle få blifva ensani
i rummet, tills hans hårda sinne hade
mjuknat, och derpå firade jag neil honom på
lasten. som I ill stor del utgjordes af kistor
och balar. Luckan lades på igen, och jag
gick in i kajutan
Jag led mycket den eftermiddagen, icke
uf samvetsskrupler öfver min handling mot
pojken utan för mina egna onda anlags och
min bitterhets skull: när jag tänkte pä
pojken blef jag halft sinnesförvirrad vid tanken
pä, atl det var mig omöjligt at! höja hans
stridiga natur, „ipen jag skall böja den",
sade jag till mig sjelf Jag skall svälta
honom tills ban blir mjuk öller också skall
ban dö."
Sedan jag ätit min qviillsmnt, gick jag
borl till luckan och ropade pä honom; mon
hau brydde sig icke om at! svara mig. Då
lade jag på hickan och gick derifrån.
Klockan 10 gick jag åter borl och ropade på
honom, utan att erhålla något svar. Jag
skulle utan tvifvel lia tänkt, alt ban var
sanslös efter straffet, om icke en af
manskapet hade försäkrat mig, att ban hört
honom tala med sig sjelf. Jag besvärade
honom icke förrän nästa morgon, lifter fru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
