Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2io
tolfte kapitlet.
kunnat känna igen henne. Men det var ju också
ofantligt många år sedan.
— Kom, vi sätter oss inne i salongen, där är
alldeles tomt.
De gingo över det solglödande gräset fram mot
huset Damen pratade världsvant, hälsade och log
åt alla, de gingo förbi. Sorlet och skrattet runt om
steg mot den blå lysande himmelen, och terrassens
guldfärgade gardiner frasade behagligt för den svala
brisen. Överallt framvällde en stark doft av rosor
och obestämda vällukter, Louise var så yr i sitt huvud.
På tröskeln till salongen, skum av pärlförhängen, stod,
halvt i skugga, halvt i solljus, en smärt flicka klädd
i enbart vitt. Då Louise gick förbi och såg upp
mötte henne ett par tankfulla ögon, fulla av ett
egendomligt ljus. Det liksom följde henne dit in i
skumrasket.
— Bästa fru Hultman — stockholmskan passade nu
på och mönstrade lätt och försynt den urmodiga
klänningen och det magra, ängsligt spända ansiktet — ni
måste förlåta, att jag så här med ens lägger mig i
edra affärer. Saken är den, att er bror och
svägerska, ack vilka människor fru Hultman! Ja, de ha
givit mig i uppdrag att tala med er, då de visste
att jag härute på något sätt skulle skaffa mig
tillfälle till det. Jag är som ni vet oskiljaktig från
familjerådet.
Hon böjde sig artigt leende fram mot Louise.
— Fru Hultman, jag är viss om att meddela er
ett välkommet budskap: Ni far komma hem! Gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
