Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9. Jakt oeh jaktlycka.
I skärgården finnas, som redan ofvan nämdes, goda skogar,
hvar-ifrån ved utskeppas, men i hvilka äfven villebråd såsom harar, tjädrar
och orrar trifvas väl. Detta jämte rikedomen på sjöfågel och säl gör
på många ställen jakten till en lönande binäring. Skärgårdsborna
äro därför ock goda skyttar. Kasta vi ögonen på väggen i öbons
staga, så skola vi aldrig där sakna bössan. Ofta består han sig flere,
men alla af särdeles gammalmodig konstruktion, vanligen försedda
med flintlås, någongång musked undrar, tunga och gamla, som vore de
från Karl XII:s tid. Hans jaktvana öga och säkra hand gör, att knlan
sällan felar målet.
Bästa tiden för jakt på sjöfågel är om våren, omedelbart efter
det isarne skjutit. Då vidtager det s. k. „vätaskyttet“. På passliga
nddar och bärghällar har jägaren här och där rest några låga af sten
sammanhopade bröstvärn med skottgluggar. Ett sådant i lästrand
liggande bröstvärn väljer skytten. Han sätter ut i sjön de af
uppstop-padt fågelskinn gjorda „vättarna“ och lägger sig sedan på vakt bakom
bröstvärnet. Kommer så en flock sjöfågel flygande, slå de ned bland
de förmodade kamraterne. Skottet fyras af och de af jägaren själf
fabricerade tunga haglen anställa förödelse i skocken. De oskadade
fåglarna fly, men återvända måhända öfver samma lästrandslugna
vik och kunna då ännu en gång slå ned, där de se de bedrägliga
vättarne gunga i stilla frid.
Men snart parar fogeln sig, skockarne upplösas och honorna
lägga sig att rufva på äggen.
Uppe i landet äro bössan och skjutkonsten långt mindre allmänna.
Öfvergå vi nu till de med bössan och jakten förenade
vidskepliga bruken, skola vi finna, att jägaren icke minst slafvar under
fördomarna och att en och annan allmogejägares berättelser någongång
kunna likställas med de forna sjöfarandenas vidunderliga historier.
Så har det händt, att man förtäljt om huru man under jaktfärder stött
på fåglar, som varit ingenting annat än den onde själf. Då man
skjutit på en sådan best, har den endast skakat litet på sig; men har
man skrapat litet af ett silfvermynt och satt bland haglen, har den
visserligen nedfallit, men med detsamma förvandlat sig till en
fjäderhög, en mosstapp eller dylikt. „Åhhå, bara äin badukvast, sd
fafa-bisin, når an söut tjädurn up laggfridasmorin".
Ett i ett skjutet djur funnet hagel (= „skutit lod“ *) har, om det
sättes bland laddningen, samma värkan som silfver.
1 Borgå-dialekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
