Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
174 DEN NYNORSKA SPRÅKRÖRELSEN FRÅN SVENSK SYNPUNKT.
kjole, skjul), då norskan (liksom svenskan) har för regel att
uttala dem mjukt (de ofvannämnda orden uttalas i no. jik,
tjiste, sjib, jorde, tjol, sjul), ett uttal, som äfven af norska
grammatici erkännes såsom riktigt. Denna skilnad mellan
da. och no., i förening med de hårda konsonanterna ini
orden, bidrager att gifva en kraftig, halft svensk karakter
åt talet och gör vid uppläsning t. o. m. af en dansk för-
fattare ett helt och hållet odanskt intryck. När så dertill
kommer den norska (= svenska) betoningen, kan man ej
förundra sig öfver det här förut anmärkta faktum, att norr-
män, som utan affektation tala sitt modersmål, bland danskar
blifva tagna för svenskar.
Det »åndende» d (8) och g (gA), som danskan harien
mängd ord (exempelvis blad, tid, södme, födder, dag, dog,
borg, valg, flagre, sagn), är okändt i norskan och svenska
högspråket?. Danskan har derjemte benägenhet att för-
korta vokalen i dylika ord. Så t. ex. uttalas blad som
»blaöd»>, Zid som »tidd» o. s. v. Danskans böjelse för vekt
uttal af hårda konsonanter visar sig äfven i fråga om &, p,
z (utom när de stå i början af ett ord). ’Så t. ex. ljuda
stå, op-ilde i det närmaste som »sdåö, ob-ilde», -— allt ytt-
ringar af tendenser rakt motsatta dem, som göra sig gäl-
lande i norskan och svenskan.
Äfven i fråga om vokalerna är något att märka. Det
fornnord. språkets rikedom på diftonger återfinnes ännu till
en del i de norska bygdemålen, och tveljud höras äfven
någon gång i dagligt tal från bildade norrmän (så t. ex.
haug, da. höj, sv. hög; beize, da. gresse, sv. beta; get,
da. och sv. redig; dej, da. och sv. led), men de anses tills
vidare vulgära. Emellertid finna vi hos P. A. Munch zau!
(sv. nöt) samt hos andra godkända författare kör (sv. hö),
leziv (brödlef), Krokkleivenr o. n. fl. Diftongerna hafva ingen
användning inom de öfriga skandiska högspråken (vi tala
här ej om nyisländskan); de voro i det närmaste försvunna
redan vid dessas första framträdande i skrift. Vi hafva så-
ledes här en ren norvegism.
+ I dalskan deremot förekommer Ö, t. ex. i värda (varda), id så:d (I
sågen), vid (vi). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
