Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ROMANENS URSPRUNG OCH ÄLDSTA FORMER. 369
lärde och olärde. Hvad kunde väl, säger vår författare, religio-
nen, roten till förfädrens gemensamma åskådningssätt, betyda för
ett sålunda splittradt folk? Myterna förlora sin kredit och er-
sättas af de filosofiska systemen för dagen, hvilka i allmänhet
visade missnöje med verldens gång och menniskoödena, subjek-
tet sluter sig inom sig sjelf, och moralen blir »un morale dei
solitari» (Vico).
Men då nu de stora mytiska kretsarna, som hittills hade :
fått tjenstgöra såsom ämne”för så många framstående skalders dikt-
ning, icke mera voro i stånd att inspirera de nya, hvarmed sys-
selsatte sig då dessa? De flesta alexandrinska skalder roade sig
med författande af epigram, poetiska epistlar, idyller och annat
småkram, många arbetade endast för att öfva sig i formen. Tra-
gedien kunde dock ej gerna undvika de gamla myterna, men
derom veta vi föga, ty den tragiska plejaden har under tidernas
lopp helt och hållet gått förlorad. Huru tidens epos var be-
skaffadt finna vi, om vi betrakta Apollonios’ stora hjeltedikt »Ar-
gonautika». Vi se här endast ett liflöst historicerande af den
gamla fantastiska sagan, ett blott och bart uppräknande af hän-
delser. Dock redan här börjar man igenkänna det nya subjek-
tivt-erotiska elementet i den fullkomligt oepiska skildringen af
Medeas känslostämningar och själsstrider, under det att epikerns
egentliga uppgift, handlingens lifvande till plastisk åskådlighet,
helt och hållet saknas. — Man måste dock göra hellenisterna
det medgifvande, att de sjelfva ansågo den episka diktningens
tid vara förbi. Kallimachos tillbakavisade Apollonios’ dikt med
hån, och i sin egen utropar han: »Vänten icke af mig en vidt
dånande sång» i motsats mot Homeros’ och äldre epikers storartade
invokationer. |
Då således myterna nu ej mera voro kuranta, vände man
sig ”till en annan art skapelser af folkfantasien, och dessa nya
ämnen för diktningen fann man 1 folklegenden.
Det är Welcker, som i sin grekiska gudalära först fäst upp-
märksamheten på skilnaden mellan de grekiska myterna och
legenderna. Dessa senare, som icke stå i samband med de stora
mytologiska kretsarna, hafva vanligen kärleken till hufvudämne
och hafva i tysthet uppvuxit såsom folksagor utan att våga sig
ut i konsten. De voro vanligen eetiologiska d. v. s. de hade
uppkommit för att förklara någon egendomlighet i naturen eller
hos folket, och kring en sådan företeelse hade sedan en saga ut-
spunnit sig. Derför voro de i allmänhet bundna vid en särskild
ort, och de flesta grekiska städer hade sina egna lokallegender
såsom de milesiska, efesiska, rhodiska sagorna o. d. Sådana le-
gender voro, bland andra, sagorna om Amor och Psyche och
om den förstenade hårdhjertade Anaxarete. — Det är nu sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
