Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett miss i ao.
Han ville fatta henne om lifvet, men hon undvek honom.
»Se så, min flicka, jag har burit mig mycket dumt åt, men
jag har lidit själf så bittert. — Du vill ju förlåta mig?»
Hon svarade icke, utan stirrade förundrad på honom.
»Vill du ej svara mig?» ropade han. — »Det är dock icke
ensamt mitt fel — det hade stått i <Jin makt att med ett enda ord
förklara alt — men detta ord vardt icke uttaladt. — Se så, Nina,
återtåg ringen och låt oss anse detta sista som en ond dröm!» —
Han tog hennes hand och ville åter trycka dit ringen, men
hon drog undan fingret.
»Nej, Gerhard,» — svarade hon lugnt och tonlöst, —» »då du
anklagar mig — du, som framför^ alla andra borde skydda och
försvara mig — då har jag intet ord till försvar. — Alt är slut,
värt förhållande är brutet och kan aldrig mer återknytas. Du har
visat mig misstro — kärlekens grund är tillit — utan grund
ramlar den stoltaste byggnad».
»Försök dock att tänka dig in i mitt läge»! — bad han —
»morbrors ord — skenet» —
»Jag skulle alltid hafva trott dig mer än det falska skenet —
ja, framför mina egna sinnens vittnesbörd» - - svarade hon ined
en viss liflighet.
»Jag vill för framtiden tro dig framför alla» — sade han
bedjande.
»Men nu är min lugna tro på dig förbi» — svarade hon, —
»drömmen är slut — den drömmen, som det säges att hvarje
kvinna drömmer en gång i sitt lif. — Den har varit ljuf,
Gerhard, och uppvaknandet har varit brådstörtadt — men nu är jag
fullt vaken».
»Är det dig omöjligt att förlåta mig?» frågade han ångestfullt.
— »Kan du ej försonas?
»Förlåta? försonas? — Du har ju intet brutit, — skenet var
ju emot mig.» — svarade hon med ett sorgset löje. — Men ser
du, ett nedhugget träd växer icke åter upp, om äfven den, som
fält det, ångrar sig, och den eld, som en gång slocknat, kan icke
tända sig själf — vi äro skilda för alltid. — Men» — tillade hon
med ett vekare tonfall, — »jag skall städse behålla dig i vänlig
hågkomst — dig och ditt hem, som jag i morgon lemnar».
»Är det ditt sista ord?» sporde han åter.
»Ja,» svarade hon sakta, — »men, Gerhard, gör som jag —
behåll mig i vänligt minne — mig och denna tid! — Jag kan ej
lida, att du tänker på mig med ovilja». —
»Jag skulle vilja hata dig,» utbrast han, — »och måste dock
älska dig mot min vilja!» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
