Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37^ Berättelser, skizzer och
Han satt der nu, den gamle, och uppfriskade sitt hjerta med att leka
med tredje generationen af sina vänner. Den lille Jakob Lundman
var också en vän, eller en af dem, som, utan att behöfva blygas derför,
kunde glömma den gamle.
Då kommo doktor Georgson och Maria begge in till fader
Lundman. Han märkte genast, att de ej voro sig lika. Maria var blek,
hennes skära hy var för ögonblicket borta. Doktorn var förlägen. Han
skulle säga något, men kunde inte.
»Hvad står på?» sade Lundman, »har någon olycka händt?»
»Åh ja.»
»Är majoren sjuk?»
»Nej, fader Lundman.»
»Nå, än lilla Amalia?»
»Nej, inte det heller, fader Luridman.»
»Nå, stora Amalia, hon var ju frisk i går.»
»Ja, det är hon ännu, men hon gråter, Lundman, gråter bittert
och ljuft på en gång.»
»Jaså, hon gråter bittert och ljuft på en gång, jag förstår.
Lundman förstår nog*, mumlade han sakta, »Lundman begriper halfqväden
visa, han!!-» Plötsligen störtade han opp, de godmodiga dragen
stelnade, ögonen stirrade framför sig. »Det är Erlingsson! patron
Erlingsson!» ropade han, »Erlingsson. är död! nå, sjung ut, så att det
blir slut en gång.»
»Ja, Lundman! Olof skrifver, att i dag åtta dagar sedan slocknade
han som ett ljus, så stilla», sade doktorn.
Lundman föll i ett tyst eftersinnande. Maria satte sig bredvid
honom, lille Jakob Lundman passade på tillfället och spatserade in i
pappas kammare. Allt var tyst.
»Hör på, käre Georgson! det der var en hård stöt. Låt mig sitta
och tänka för mig sjelf. Gån ut begge två. Lundman vill tänka en
smula.»
Maria och Georgson gingo ut. Allt emellanåt lyssnade de vid
dörren, men hörde blott, att gubben mumlade för sig sjelf.
Amalia var der med dem, det var en sorgens qväll. Den ädle,
misskände mannen var borta. Nu gladde det ändå Amalia, att hon
fått tala vid honom ensam. Han hade då sagt: »Amalia! jag har ej
älskat mer än en här pä jorden, det var dig. Jag har ej långt igen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
