Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596 Berättelser, skizzer och noveller.
bäste magister - ni behöfver ej tvinga honom att läsa - här är ej
så mycket fråga derom, som att låta honom läsa litet. Ni förstår
mig icke?»
»Nej, verkligen.»
»Jo, ser ni, jag har arbetat mig fram ur intet - jag har varit
fattigare än ni - jag måste, om jag ville eller ej, afsluta en viss
lärobana inom en viss tid. - Detta har gjort, att min bildning är
ringa och detta lilla ensidigt. Jag inser det bäst, då min gosse frågar
mig om mycket, och jag öfverallt finner luckor, så att jag måste
hänvisa honom till böcker. Så får det ej vara - han är svag, han är på
flykt ifrån oss, han liksom syskonen; han är lärgirig - han skulle
förtvina ännu snarare, om han ej finge lära - men detta måste ske
samtalsvis. Kan ni det? - jag kan det icke.»
»Jag skall försöka», sade jag.
Nu anslogos toner på pianot der ute.
»Vi skola gå dit ut; - det är min hustrus brorsdotter, Emilie,
som spelar; barnen roa sig om aftnarne med musik; - det», tillade
han med en suck, »var äfven min hustrus glädje fordom, är det ännu
ibland. Kom nu!»
I salen satt min löjtnant bredvid pianot och betraktade en ung
flicka, som spelade. Musiken tystnade, ty hon steg opp. »Det är»,
sade lagmannen, »en slägting, fröken Emilie Gyllen arm - detta är
magister Alexej - sätt dig, Emilie., och spela för oss.»
Emilie var en ganska vacker flicka - hon, liksom gossen,
ljus-lockig och vek; men med friska kinder och ett leende kring munnen.
Alla öfriga utom löjtnanten hade någonting dystert. Flickan spelade
bra. Efter en stund öppnades dörren försigtigt, och pastor Fikonlöf
inträdde. Ett lindrigt moln tycktes flyga öfver lagmannens ansigte;
men han teg.
Pastorn trädde fram till Emilie och hviskade några ord.
»Skall det bli en psalm af?» frågade löjtnanten.
»Ja, så vida fröken Emilie vill göra sin älskade tant en glädje.»
Löjtnanten mumlade någonting och strök mustacherna, och
lagmannen sade med en suck: »I skolen väl göra mamma till viljes.»
Pastorn satte sig bredvid pianot, snedt emot Emilie, på hvilken
han fastade sina små ögon, hvilkas färg jag aldrig förmådde utforska.
- Emilie slog an några ackorder, och Felix, hållande sin arm om
hennes hals, började att sjunga, under det att pastorn, blinkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
