Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnen frän mina informator sär. 605
När han slutat, sade jag: »och det är ni, som kan hata en
menniska?»
Löjtnanten teg några ögonblick. - »Ser ni, magister, det ligger
i blodet, han har nog rätt, Fikonlöfvet - det behöfs en hård kamp
att lugna sig.»
»Men då ni finner detta, så bestå den kampen - det är den
förste fiende, mot hvilken ni träder i fält, tappa icke edra vapen -
er mor har ju i bönen - i kärleken - gifvit er vapen nog - kämpa,
min unge vän - det vore pultroneri att ej vinna er första seger -
en emot en, löjtnant! ~ fruktar ni en sådan strid?»
Han betraktade mig uppmärksamt, hans öppna, skönt manliga
anlete liksom strålade, då han räckte mig handen och sade: »tack,
magister, för det ordet - ni är ju med mig?»
»Ja - men en bättre hjelpare ändå - Gud är med er.»
»På det hela taget», återtog han efter några ögonblicks tystnad,
»på det hela vore det en skam, om jag vore sämre än Fikonlöf. -
Godnatt - nu behöfva vi begge rö.»
Allt förflöt lugnt och stilla en vecka bortåt. Visst såg jag, att
min löjtnant emellanåt hade en hård kamp; men så snart han märkte,
att jag betraktade honom, smålog han och blef ogenerad som vanligt.
Den enda möda, jag hade med min discipel - han var tio år
gammal - var att då och då gå ut med honom på en promenad.
Han var naturligtvis inpelsad och med ytter-stöflar; men så mycket
hade dock pastor Fikonlöf hulpit lagmannen, att gossen fick gå ut.
På det hela visade pastorn mig mycken uppmärksamhet - jag nästan
gissar, att han, som bodde rum om rum med oss i flygeln, lyspnat
och i sitt sinne ansåg mig som sitt lekamliga skydd emot löjtnanten,
hvars båda skuldror och kämpalika händer visserligen skulle kunna
hålla hvad tungan lofvat.
Dessa åtta dagar voro nog för alla i huset att lära känna min
hedervärda person - det kan vara både bra och illa att ha hjertat
på tungan - men då man intet ondt tänker, så är det ändå icke så
farligt som man tror.
En dag sutto lagmannen och jag vid fönstret. Snön låg öfver
fälten, och den aflägsna skogen på bergåsen afbröts här och der af
ett snöfält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
