Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
606 Berättelsert skizzer och noveller.
»Ser magistern», sade lagmannen och pekade åt det skogbeväxta
berget, »der borta är socknens allmänning.»
»Jaså.»
»Den är märkvärdig för mig», återtog han småleende, »ty i de
der backarne gick jag vall i min barndom.»
»Ni?»
»Ja, - och icke en gång åt mina föräldrar, utan åt grannarne.
Vi hade intet lefvande djur mer än en katt.»
»Och ni har ändå . . .?» frågade jag förundrad, fastän jag af
löjtnantens berättelse väl viste, att lagmannen ej var af någon hög börd.
»Och ni har ändå . . .?»
»Icke jag, bäste magister, utan Gud har länkat händelserna, så
att jag, i stället att blifva på sin höjd torpare - kanske med ett helt
dussin, snart sagdt, odödliga barnungar - blifvit häradshöfding med
lagmans titel - och i det närmaste utan barn.»
Lagmannen återkom alltid på detta sorgliga ämne.
»Ja – vet ni, bäste magister, man talar om, att en barnlös
fältherre tröstat sig med två segrar - att stora vetenskapsmän icke
efterlemnat barn, men stora upptäckter - ack! magister det är likväl
något i hjertat, som säger, att barnen ändå äro de bästa af alla Guds
gåfvor, och att vi lefvat utan ändamål, vegeterat i okunnighetens
mörker eller på bildningens höjder, om vi ej efterlemna någon, som ar en
fortsättning af oss sjelfva. Derför är äktenskapet en gudomlig stiftelse.
Jag nämnde med vilja min barndom. - Nå väl, ni är redan vår vän,
jag ser det, jag vet det, så väl, som om jag känt er i många år -
ni har hjertat på tungan.»
Se så, tänkte jag, der har jag det igen.
% »Således har jag omtalat allt för er – vi måste känna hvarandra
ty om Gud vill, så skall ni göra oss en stor tjenst.»
»Herre Gud! om jag kunde! men fortsätt.»
»Jo», började lagmannen, »jag var tio år gammal, rådig och
utvecklad, som vildmarkens barn alltid äro - ett slags älskligt
instinktdjur, som röjer tecken af ett utveckladt förstånd. Hade jag blifvit
hvad jag var, hade denna fyndighet, denna snabbhet i att finna
utvägar aldrig utvecklat sig högre än till instinkt - förståndet hade
troligen ej tilltagit. Vi se detta ofta vara fallet med armodets barn;
huru tidigt äro de ej kloka – och med tiden, huru qvarbli de icke i
råhetstillståndet! Det förefaller mig som en vild törnros - huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
