Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En mecenat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen bröt modern tystnaden och sade: ”Detta tar
lifvet af pappa, låt oss gå ner till pappa”; och likasom
smärtan på en gång brutit sina dammar, började hon
att gråta. ”Kom, Lotta”, snyftade den goda gumman,
”låt oss gå till stackars pappa.” När de kommo ned
i flygeln, var dörren stängd och nyckeln ur, men de
hörde pastorn gå derinne med starka steg; hans
hustru intogs nu af en verklig ångest, så hade ännu
aldrig hennes man uppfört sig, ännu aldrig hade han
stängt in sig. Tusende förvirrade tankar korsade sig
genom hennes hjerna och nästan i förtviflan bultade
hon på dörren och ropade: ”Öppna, pappa, det är
blott jag och Lotta.” Den sorgsne vandraren stannade
och gick bort för att torka ögonen; han till och med
badade dem med kallt vatten, så att de ej skulle se
röda ut, ty så djupt blygdes den gode mannen öfver
att han låtit en passion taga öfverhand.
Ändtligen öppnade han och hans hustru störtade
in likasom hon väntat att se honom döende. Men
pastorns höga gestalt tycktes henne högre och mera
vördnadsbjudande än vanligt, han stod der allvarlig
och stolt framför henne, likasom han med sin blick
velat säga: se, mor, jag har värderat jordens glädje
sedan den gått i bitar, och jag har funnit att den
endast var en skör lera, hvarpå man satt förgyllning;
jag känner nu dess inre halt och trampar på
spillrorna af min sällhet, liksom ett barn, som trampar
sönder en leksak, hvilken det föraktar. Hans hela
utseende förrådde en menniska, som kämpat med sig
sjelf och segrat, och så var det äfven; men det var ej
egentligen själsstyrka som på en gång besegrade
känslornas öfversvallning, det var gubbens lilla fåfänga att
ej synas ur jemnvigt, som bringade honom till
jemn-vigt. Om vi alltid undersökte orsakerna till rörelserna
inom vår själ, hvad det är, som ökar dem eller som
kommer dem att stanna, så skulle vi i de flesta fall
finna, att det är småsaker, och att de stora ej göra
hälften den verkan som det lilla, då det faller på den
rätta punkten i vår själ. Det fordras så litet att
sönderspränga en menniskosjäl, eller att upprätta henne,
likasom det blott fordras ett hår mellan kläppen och
malmen för att spränga en klocka då hon ringer, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
